Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Schablonerna blir för många

En familj som slits isär, en tonåring med mycket tungt att bära. Bella Stenberg har läst Johanna Nilssons bok och är inte helt övertygad, Augustnominering till trots.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ung
Johanna Nilsson
För att väcka hon som drömmer
Rabén & Sjögren

En fjortonåring i Borlänge i mitten av 80-talet. Med mamma, pappa, storebror och lillasyster. Hon drömmer om att bli forskare, pianist, upptäcktsresande eller något med idrott. Det är Josefin, huvudpersonen i Johanna Nilssons nya roman.

Flickan kan lika gärna vara Johanna Nilsson själv, utifrån hennes presentation på förlagets sajt. Lägg till en far som levt missionärsliv i Kongo, mobbning, ätstörning och depression och likheterna blir ännu fler. Nilsson har aldrig hymlat med att hon använder mycket från sitt eget liv i sina romaner, och hon har ett antal återkommande teman.
Likheterna mellan Josefins upplevelser och Hannas i Nilssons hyllade debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden från 1996 är också stora. Förlorar bästisen i skolan till innegänget, mobbas av killarna, fokuserar på läxor och sport, vill inte ha mens och bröst och försöker skydda alla omkring sig.

Josefins familj är aktivt kristna, men tron hjälper inte när mamman blir sjuk. Josefin är intelligent, men det hjälper inte när det kommer till känslor och sjukdom. Mammans sjukdom tär på och bryter isär familjen. När de inte orkar med sig själva orkar de heller inte se varandra. Josefin ömsom ber till och avsvär sig gud. Hon försöker offra sig genom självsvält och korsfästning för att mamman ska bli frisk. Hon träffar en trasig pojke och får en ny klasskamrat, hennes raka motsats men lika utanför.

Hon som drömmer är mamman som försvunnit in i ett okontaktbart tillstånd och Josefin själv, som förutom frälsardrömmar har återkommande mardrömmar. Det sägs att bland det tristaste som finns är att höra om andras drömmar, och det blir segt även när de är symboliska och i en bok. Med det sagt är det inre regnet och träsket fina bilder av en depression.
Den kristna miljön är ovanlig i svenska ungdomsböcker, sorgen och utanförskapen tydliga. Men det är inte tillräckligt när berättandet blir uppradande, med schabloner i personer och relationer och ett alltför enkelt slut.