Emelie Strömberg i rollen som tolvåriga Elvira.
Emelie Strömberg i rollen som tolvåriga Elvira. Bild: Ola Kjelbye

Recension: ”Vansinnet” på Backa teater

När Michel Foucaults ”Vansinnets historia” inspirerat till barnteater är det en föreställning som är lojal med barnet. ”Om samhället i stort kan man dessvärre inte säga samma sak” skriver GP:s Mikaela Blomqvist ser paralleller mellan dagens psykiatri och historiens felsteg.

ANNONS
|

Visst låter det som en galen idé, att göra barnteater av Michel Foucault. Hanna Nygrens och Helle Rossings djärva, intelligenta och underhållande ”Vansinnet” bygger på hans ”Vansinnets historia” från 1961. Här är det inledningsvis skolan som fungerar som förtryckande institution.

Barn och vuxna bär grå kläder, har vitsminkade ansikten och ringar under ögonen. Läraren hotar med historieprov. Kuratorn har själv nyss varit sjukskriven. Och tolvåriga Elvira (en snyggt rörlig Emelie Strömberg) som inte kan kontrollera sitt humör ska utredas och intelligenstestas av psykolog.

I fängelset snurrar delar av väggen runt och blottar de fastkedjade, varav en bara är ett skelett. På uppfostringsanstalten finns ett regelrätt monster, utstyrd i rosa empireklänning och bahytt.

Just som hon har lämnats ensam med sin förtvivlan får hon oväntad hjälp från Michel Foucault (i form av en skrämmande porträttlik Ove Wolf). Tillsammans studerar de behandlingen av dårar genom tiderna: från 1600-talets Narrarnas dag och häxbränningar, via 1700-talets inspärrning i fängelser och 1800-talets uppfostringsanstalter, till 1900-talets mentalsjukhus.

ANNONS

Marie Mobergs scenografi och kostym är underbar. Ett vitt vadderat rum låter de skevt tidstrogna och fantasirika dräkterna träda fram. I fängelset snurrar delar av väggen runt och blottar de fastkedjade, varav en bara är ett skelett. På uppfostringsanstalten finns ett regelrätt monster, utstyrd i rosa empireklänning och bahytt.

Allteftersom känslorna stegras brister den sammansvetsade ensemblen ut i sång. Ett band är placerat i fonden, ovanpå det vita rummet. Däruppe vandrar också ett par sjuksköterskor runt när Elvira besöker mentalsjukhuset. De talar med en gemensam, dominant röst och ser till att lobotomera hennes vän.

Och någonstans där är vi tillbaka i vår egen tid, där åtta procent av Sveriges barn har en ADHD-diagnos.

Foucault blir orolig och åkallar Anna Freud. Hon börjar tolka Elviras intressera för rymden: gravitation, gravid, mamma. Mer hinner hon inte säga innan hon får sparken av den onda figuren Framsteget. Han hävdar att allt löser sig om alla som är olyckliga tar medicin.

Och någonstans där är vi tillbaka i vår egen tid, där åtta procent av Sveriges barn har en ADHD-diagnos. Min uppfattning efter nio år som anställd i psykiatrin är att det liknar ett stort experiment: Man vet inte vad de långsiktiga effekterna av att växa upp med centralstimulantia blir.

Desto viktigare då att som Backa teater belysa våra historiska felsteg. Hur kan vi vara säkra på att vi gör rätt denna gång? ”Vansinnet” är en föreställning som är helt lojal med barnet, med dess rättigheter och perspektiv. Om samhället i stort kan man dessvärre inte säga samma sak.

ANNONS

Läs mer på GP Kultur:

LÄS MER:Gatsby handlar om så mycket mer än en klassresa

LÄS MER:Teater, dans och opera – stor guide till scenhösten i Göteborg 2024

LÄS MER:Barnteater i Göteborg – från Operan till dockteatern

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS