Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Satirisk dystopi. Författaren vill helt klart varna för en möjlig framtid, men för att nå dithän bekräftar han först av någon anledning islamofobernas och rasisternas allra djupaste farhågor, skriver Mats Kolmisoppi. Bild: Isak Hoffmeyer
Satirisk dystopi. Författaren vill helt klart varna för en möjlig framtid, men för att nå dithän bekräftar han först av någon anledning islamofobernas och rasisternas allra djupaste farhågor, skriver Mats Kolmisoppi. Bild: Isak Hoffmeyer

Satir om muslimer – men till vilket pris?

Danska Kaspar Colling Nielsens satiriska dystopi om en nära förestående fascistisk framtid där muslimer deporteras och där medelklassen lever lyxliv i gated communities. Mats Kolmisoppi läser en roman som visar fram kulturskillnaderna mellan Danmark och Sverige.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Kaspar Colling Nielsen

Den europeiska våren

Översättning: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn

Mondial

Jag anstränger mig för att inte uppförstora kulturskillnaderna mellan Danmark och Sverige när jag läser Den europeiska våren. Men kommen till sidan 32 i Kaspar Colling Nielsens satiriska dystopi om en nära förestående fascistisk framtid, inser jag att det inte ens är kultur jag får problem med.

För de kulturella skillnadernas mellan skandinaviska länder är naturligtvis marginella. De utgörs av nationella självbilder med liten relevans för livet på den här planeten. Köttbullar är runda och flæsk är gott.

Jo, visst. Än sen då?

Det finns däremot avgörande skillnader som rör vilka politiska idéer som dominerar det offentliga samtalet. Alldeles särskilt tydliga blir dessa när det gäller migrations- och jämställdhetsfrågor. Just de två ämnen som Kaspar Colling Nielsen ger sig huvudstupa i kast med, ibland på ett halsbrytande, roligt och vasst sätt, men mer ofta på ett hårresande och putslustigt vis.

Eller för att slutföra resonemanget ovan: på ett sätt som jag politiskt motsätter mig.

På förekommen anledning: nej – litteratur har ingen inneboende ideologisk uppgift. Men eftersom Den europeiska våren så uppenbart är en idéroman så kräver den också en politisk läsning.

Vad är då problemet med den här boken?

”Europa låg i krig mot islam, inte för att européerna ville det utan för att de flesta muslimer ansåg det”, förklarar berättaren i Colling Nielsens framtidsvision. Spänningen mellan ”muslimer” och ”européer” har nått krigstillstånd. Den danska polisens analyser avslöjar att även så kallade ”vanliga muslimer” sympatiserar med jihadisterna, vilket föranleder razzior i Danmarks ”gettoområden”. (Redan här blir den politiska språkskillnaden tydlig. Det vore naturligtvis twitterabsurt att på svenska skriva ut orden utan att sätta citattecken kring dem. Uppenbarligen inte så på danska.) Så småningom upprättas särskilda invandrarzoner dit framförallt muslimer förpassas. Och när staten hyr mark av Moçambique börjar en slutgiltig lösning skönjas. Långsamt återställs ordningen i välfärdslandet Danmark när ickeönskvärda individer skickas till containerläger i Afrika.

Lägg därtill att välbärgade konstnärer, akademiker och företagare samtidigt upprättar ett lantligt gated community som skulle ge arkitekturuppropets anhängare orgasm med sina smakfullt inredda korsvirkeshus, sina ekologiska slakterier och genetiskt förbättrade husdjur, och de satiriska förutsättningarna är satta.

Författaren vill helt klart varna för en möjlig framtid där de rika genom enorma tekniska landvinningar till slut får evigt liv samtidigt som utsatta flyktingar skjuts ihjäl på Medelhavet av europeisk militär; men för att nå dithän bekräftar han först av någon anledning islamofobernas och rasisternas allra djupaste farhågor. I princip varje gång en muslim förekommer mellan pärmarna, är det i rollen som stenkastande huligan, kriminell BMW-kille med våldskapital eller en kuschad typ som fastnat i hederskulturen.

Det går visserligen att argumentera för att det är de räddhågsna och rasistiska huvudpersonerna i romanen som uppfattar verkligheten på det här viset. Att författaren bara sätter upp en skrattspegel så att vi ska förstå att bilden av ”invandraren” är för enkel och kräver komplettering. En del satiriska höjdpunkter nås också genom att vi romanen igenom följer den välbärgade konstnären Christian och hans gallerist Stig – två misogyna och fördomsfulla män i övre medelåldern som mest anar vad som försiggår därute i världen medan de flyter omkring i sina vernissage- och sexbubblor som vore de hämtade ur en roman av Michel Houellebecq, en författare som mest tycks ha varit inspirationskälla till romanens många analsexscener, trots att han i likhet med Johannes Anyuru skrivit betydligt mer komplext och utmanande om muslimer och framtida dystopier. (Inga andra jämförelser i övrigt mellan de två sistnämnda.)

LÄS MER: Johannes Anyuru har skrivit en brännande aktuell roman

Men jag menar att Colling Nielsen, när han sätter osynliggörandet av muslimer och flyktingar så fullständigt i system, inte bara misslyckas med att identifiera framtida hot och utmaningar. Den europeiska våren stänger dessutom in sig i sitt gated community under förevändningen att utvecklingen bara kan gå åt ett håll. Den pekar trots sina föresatser ut invandrare och muslimer som faktiska påskyndare av katastrofen. För till slut går islamisterna under jorden, de rakar av sig sina skägg och genomför dåd som överskuggar alla tidigare skådade.

Satir? Jovars. Men till vilket pris? Se där en fråga som jag tror är politiskt mer gångbar i Sverige än vad den tycks vara i Danmark.