Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lack och högklackat. Flugorna bjuder på en gammal myt i ny förpackning med Hampus Hallberg, Kim Theodoridou Bergquist, Melina Tranulis Isak Holmen Sørensen. Bild: Ola Kjelbye.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sartre möter hipsterironisk teater

När prisbelönta norska regissören Angelina Stojčevska tar sig an Jean-Paul Sartres Flugorna på Stadsteatern blir det mer ironi och tonårsdrama än existentialism.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater
Göteborgs Stadsteater
Flugorna
Av Jean-Paul Sartre
Regi:Angelina Stojcevska
Skådespelare: Kim Theodoridou Bergquist, Hampus Hallberg, Isak Holmen  Sørensen, Melina Tranulis.
Scenografi, mask och kostym: Ane Aasheim.
Ljus: Sara Henriksson.
Ljud: Kenneth Kling.

Jean-Paul Sartre skrev Flugorna 1942, under den tyska ockupationen av Frankrike. I hans version av den grekiska myten om Orestes och Elektra är det inte längre ett drama om skuld och blodshämnd, utan ett existentialistiskt drama om frihet och motstånd. När norska Angelina Stojčevska regisserar Flugorna på Stadsteaterns lilla källarscen presenteras den som ett grekiskt murder mystery men det är lika mycket en skildring av en familj i sönderfall. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Föreställningen börjar med slutet: Orestes ligger på golvet i en pöl av blod och leker, ålar sig, som om han var fem år och lekte med fingerfärg. Snart kommer resten av ensemblen in, klädda i glittrande skidtights, med sjuttiotalsplatåer på fötterna, åttiotalsdoftande jackor och the Ramonesperuker. Det är mycket teaterblod och en sparsmakad scenografi.

Orestes blev som barn bortförd från Argos när Aigisthos mördade hans far och gifte sig med Klytaimestra. Sedan dess har de härskat över ett skamfyllt Argos och förtryckt Elektra, Orestes syster som längtar efter att Orestes ska komma tillbaka och hämnas. Orestes har blivit uppfostrad till en kultiverad skönande, inte alls den krigare han hade blivit om han växt upp som prins i Argos. Ändå tar han på sig uppdraget, inte för hämndes skull, utan av medlidande med Argos folk, för att visa dem att de kan vara fria bara de vill det. 

I Stojčevskas regi blir Orestes mer av ett bråkigt barn än en fri övermänniska, Kim Theodoridou Bergquists Elektra är en strulig tonåring som tar varje chans att såra och chocka sin mamma. Vitkålshuvuden ligger krossade som ett snötäcke på golvet när Elektra tagit ut all sin frustration. Stojčevska drar ut på flera scener, enskilda repliker upprepas om och om igen, spelet drivs upp med ett medvetet överspel där skådespelarna skriker så högt att de måste hämta andan mellan varje ord. 

Delar av texten har rationaliserats bort för att få plats med upprepningar och utdragna scener där egentligen inget särskilt händer. Som när Isak Holmen Sørensens Orestes under en lång stund i första akten dansar för att illustrera sin frihet, och Hampus Hallbergs Zeus bakom sin synth och säger att den medvetet löjliga dansen är så vacker, om och om igen. 

Det är ironiskt, dekonstruktion och metateater. Däremellan hinner den drygt tre timmar långa föreställningen klämma in några välspelade scener, när Stojčevska vågar lita på sina skådespelare och på texten. Men de långa upprepningarna och det medvetet överdrivna riskerar att tråka ut snarare än något annat.