Sara Villius: Sex

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ett rosa rödklöver sträcker sig upp mot titeln, Sex, tryckt i grönt och i prydlig skrivstil, på omslaget av Sara Villius nya roman. Blomman ser nyfiken ut, som om det kan gömma sig något åtråvärt och gott i det där sirliga ordet. Precis som det - för elvaåriga Myra, romanens första berättare - gör i glass och hemlighetsfulla snäckor.

Myra är ett ensamt barn på sommarlov. Hennes hud är brun och hennes hår småkrulligt - ett arv efter pappan från Tanzania. På ett ställe berättas att hon är modellsöt. Det vet hon inte själv, hon ser bara andras blickar som bekräftelse av sitt annorlundaskap. Så möter hon den betydligt äldre CF som tar henne till Paris. Han ger hennes små presenter och bygger sandslott, i hotellsängen talar han med henne om makt och sex. För Myra är han ett gosedjur på riktigt. Men på nätterna längtar hon hem, efter mamma, som tror att hon är på läger.

ANNONS

Det är romanens första halva. Antydningarna om två människor, den ena barn, den andre vuxen, som speglar sig i varandras uppskattning, men söker helt olika saker. En tematik som känns igen från Villius två tidigare romaner, debuten Nej, det är en snöklump och Battle.

Sedan tar det slut. Myra är en fantasi. För romanens nya berättare, en vuxen kvinna, till tröst. För mig som läsare besvärlig, genom det obehag som den starkt reducerade textens krypande pedofili skapat.

Kvinnan fantiserar om sex och om att vara liten och omhändertagen. Det är omöjligt att säga var fantasierna slutar och hennes verklighet börjar. Har hon en man som slår henne? Finns det ett litet barn? Bara när hon gråter hjärtskärande efter mamma hos terapeuten känner jag mig förvissad om att befinna mig i berättelsens realitet. Liksom när hon låter en kvinna på den fest Myra och CF är på reflektera över att den som är äldre egentligen är precis som den som är yngre, varvid CF börjar prata om rakade tjejer och Myra tvingas konstatera att hon inte vet någonting.

Det gör egentligen inte jag heller. Och trots att jag kan beundra Villius skickliga reduktionism och gripas av utsattheten i de olika scenerna, beklagar jag att texten fått fler lager än det för mig är möjligt att foga samman. Där gömmer sig så uppenbart något djupt känt som kretsar kring flickan och mamman, men stannar vid att se ut som oskuld och sex.

ANNONS

ANNONS