Det finns en stor inneboende ömhet i Sara Hallströms poesi. Hon har en förmåga att rikta sökarljuset mot en viss fläck och låta läsaren stanna där. För att sedan förflytta sig en millimeter och belysa något annat. Något närliggande, men ur en lite annan vinkel. På så sätt rör hon sig med små viktiga steg genom sin nya diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra.
Poeten Sara Hallström, hemmahörande i Göteborg, debuterade 2004 med Vi måste ha protein och belönades tre år senare med Mare Kandre-priset för diktsamlingen Rötter smälter. Efter det har hon kommit ut med ytterligare två diktsamlingar, varav den ena, Sjung den! var ett samarbete med Vanja Larberg.
När Sara Hallström nu åter ger ut sin lyrik i bokform är det med en diktberättelse som rör sig i barndomens landskap. Inte sällan i en avskalad skolvärld, där barnen söker närhet och de vuxna ger tröst. Här finns också kvinnors historia. Med hjälp av kvinnokroppars erfarenheter genom generationer skriver Sara Hallström fram en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad.
Du får lära dig att du ska lämna barndomens kvinnoland
En resa
Om det var så att du en gång hörde hemma där
Men jag måste vara i evig närvaro av kvinnors händer
Måste måste
Jag skulle ta er med mig
Sara Hallström lyfter även fram en rytm som minner om mödrars och mormördars omsorg och det faktum att kärlek är upprepning. Med hjälp av dessa byggstenar formar hon ett universum som rör sig mot framtiden, mot nästa generation.
Sara Hallström har en förmåga att lämna över orden till sin läsare. Hon har inget behov av att skriva på näsan eller basunera ut sitt budskap. Med sin raka poesi ger hon istället nycklarna in till sitt tankerum och vaggar in läsaren i en slags falsk trygghet.
”Vad ser man när man inte ser möjligheter? Man ser allt annat, allt annat, ALLT.”
