Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Hallström | Jag vill att mina barn ska tillhöra

Göteborgspoeten Sara Hallströms nya diktsamling lyfter fram kvinnornas historia. Hanna Jedvik läser en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Sara Hallström

Jag vill att mina barn ska tillhöra

Norstedts

Det finns en stor inneboende ömhet i Sara Hallströms poesi. Hon har en förmåga att rikta sökarljuset mot en viss fläck och låta läsaren stanna där. För att sedan förflytta sig en millimeter och belysa något annat. Något närliggande, men ur en lite annan vinkel. På så sätt rör hon sig med små viktiga steg genom sin nya diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Poeten Sara Hallström, hemmahörande i Göteborg, debuterade 2004 med Vi måste ha protein och belönades tre år senare med Mare Kandre-priset för diktsamlingen Rötter smälter. Efter det har hon kommit ut med ytterligare två diktsamlingar, varav den ena, Sjung den! var ett samarbete med Vanja Larberg.

När Sara Hallström nu åter ger ut sin lyrik i bokform är det med en diktberättelse som rör sig i barndomens landskap. Inte sällan i en avskalad skolvärld, där barnen söker närhet och de vuxna ger tröst. Här finns också kvinnors historia. Med hjälp av kvinnokroppars erfarenheter genom generationer skriver Sara Hallström fram en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad.

Du får lära dig att du ska lämna barndomens kvinnoland

En resa

Om det var så att du en gång hörde hemma där

Men jag måste vara i evig närvaro av kvinnors händer

Måste måste

Jag skulle ta er med mig

Sara Hallström lyfter även fram en rytm som minner om mödrars och mormördars omsorg och det faktum att kärlek är upprepning. Med hjälp av dessa byggstenar formar hon ett universum som rör sig mot framtiden, mot nästa generation.

Sara Hallström har en förmåga att lämna över orden till sin läsare. Hon har inget behov av att skriva på näsan eller basunera ut sitt budskap. Med sin raka poesi ger hon istället nycklarna in till sitt tankerum och vaggar in läsaren i en slags falsk trygghet.

”Vad ser man när man inte ser möjligheter? Man ser allt annat, allt annat, ALLT.”