Sara Beischer | Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Rädsla, anpassning. Hat och förakt. Är det vad allt handlar om? Personerna i Sara Beischers nya bok Det finns råttor överallt utom på Antarktis rör sig stressat inom en fyrkant av känslolägen, som vore de instängda i en bur. Och ändå uppvuxna med rätt skilda förutsättningar. Naturligtvis har de stenkoll på varandra. För aldrig blir väl mönstret av klass- och statusmarkörer mer uppenbart, än i småstadsberättelserna om vilsna högstadie-elever och deras hårt prövade föräldrar.

I Beischers roman representeras den yngre generationen främst av studiebegåvade Clara, och den äldre av hennes ensamstående mamma Berit. Mellan de två råder mer spänd distans, än vibrerande terrorbalans. Det mesta av energin går av allt att döma åt till att hitta något slags inre jämvikt. För Claras del betyder det att snubbla runt i en 90-talsdjungel av bra och dåliga killar och kläder, på jakt efter såväl ett eget uttryck som bekräftelse och acceptans. För städerskan Berit innebär det snarast att vara nöjd eller bli bitter. Det som förenar mor och dotter är synen på läraren som en respekterad fiende.

ANNONS

En elev kan vara både svårare och lättare att bedöma. När särlingen Christian dyker upp i Claras klass, bryter han mönstret av gott och ont och även Claras invanda kompiscirklar. Om de båda ibland mer framstår som symbolfigurer än verkligt knepiga tonåringar, beskriver Beischer likväl deras vänskap på ett trovärdigt sätt. I såväl skol- som hemmiljöer skildrar författaren elevers rangordning med ofta både språklig och psykologisk finess. De korta hemvändarpartierna i bokens början och slut känns däremot en smula överflödiga.

I sin gestaltning av alla kluvna känslor, blir Det finns råttor överallt utom på Antarktis ändå en stark påminnelse om det ängsliga klassamhällets konsekvenser.

ANNONS