Många adoptivbarn har redan före adoptionen bytt sina närmaste vårdare flera gånger - biologisk mamma, barnhemspersonal, fosterfamilj... Naturligtvis skapar detta en speciell sorts sårbarhet - som kan leda till stark separationsångest hos barnet när det en gång knutit an till sin adoptivfamilj. Eller tvärtom leda till att barnet inte alls knyter an till någon särskild, utan av rädsla för att än en gång bli bortvald stöter bort den som försöker närma sig, alternativt betraktar hela världen som en tillfällig familj och därför kryper upp i vilket knä som helst.
Blivande adoptivföräldrar är idag noggrant upplysta om och förberedda på detta. Anknytning och anknytningsproblem står högt på dagordningen i adoptionsvärlden.
Så var det däremot inte när de svenska utlandsadoptionerna tog fart på 1970-talet. Man visste mindre och synen på det adopterade barnet kunde vara väldigt naiv; genom adoptionen hade man gett ett av världens olycksbarn ett bättre liv, barnets yttre annorlundaskap (svarta hår, sneda ögon, mörka hy eller vad det nu kunde vara) var inget att låtsas om (du är precis som vi) och beredskapen för att på olika sätt hjälpa barnet att kunna lita på att den nya familjerelationen var beständig, var många gånger betydligt mindre än idag.
1977 blev fyraåriga Sanna Sjöswärd adopterad av ett svenskt föräldrapar. Hon hade då bott på ett barnhem i Teheran i tre år, och dessförinnan i sin biologiska iranska familj. Samtidigt med Sanna adopterade föräldrarna även ett yngre barn från samma barnhem, Peter.
När Sanna Sjöswärd i den självbiografiska berättelsen Min mamma är en persisk prinsessa beskriver sin uppväxt, har jag svårt att läsa den som annat än en historia om en anknytningsprocess som gick alldeles fel. Där brodern, i Sannas ögon, var lugn och känslig och snabbt hittade fram till sin mammas hjärta, var Sanna provocerande, ifrågasättande och intensiv. De barndomsscener hon återger beskriver alla en mamma med avvisande famn och kalla ögon. Och den mer vuxna relation till modern som hon beskriverpräglas ständigt av besvikelse: Mamman ställer fel frågor (eller inga frågor alls). Mamman ser hela tiden sig själv istället för Sanna. Mamman går när hon borde stanna, stannar när hon borde gå, engagerar sig när hon borde tiga eller tiger när hon borde engagera sig.
Hon får dessutom sällan vara bara mamman. Istället omtalas hon i boken mestadels som Brita eller "min adoptivmamma". Hon får heller aldrig vara den riktiga mamman, det uttrycketförbehåller Sanna Sjöswärd siniranska mor. Hon som dottern genom uppväxten drömt om, längtat efter och föreställt sig som en persisk prinsessa, men som, när Sjöswärd faktiskt lyckas spåra upp henne, visar sig vara en kortvuxen, utarbetad, överviktig och mycket fattig iransk kvinna.
Själv adoptivmamma blir jag oerhört provocerad av hur uttrycket riktig mamma används i boken. Lika provocerad som jag blir när människor återger myten om att när den ofrivilligt barnlösa väl fått sitt adopterade barn, kommer snart egna barn som på posten.
För vad då egna? Och vad då riktig? Är jag inte en riktig mamma till mina två döttrar? Är de inte mina - och min mans - egna barn?
Men, får jag väl säga till Sjöswärds försvar, om nu den kvinna som i boken oftast omtalas Brita, aldrig blivit någon mamma för dottern, då kanske det är mer begripligt att hon så självklart omtalar sin iranska biologiska mor som den riktiga mamman.
Att läsa Min mamma är en persisk prinsessa är i alla fall lite grann som att lyssna till ett frustrerat och ledset litet barn. Logiken kan halta, perspektivet blir lätt egocentriskt och bristen inombords är omöjlig att tillfredsställa. De sår som ristades redan i den stund som det mycket lilla barnet Farzaneh (Sannas iranska namn) lämnades av sin mor på barnhemmet (och kanske ännu tidigare, med tanke på att Sannas biologiska mamma berättar om hur hon tidigt tvingades lämna barnen ensamma medan hon själv arbetade) har till synes aldrig riktigt läkts. Och det vet även Sanna Sjöswärd, som självklart tolkar sin utagerande barndom, sina stökiga tonår, sin revolt mot mamma Brita och sitt sökande efter de iranska rötterna, mot bakgrund av sin tidiga historia.
Jag betvivlar inte en sekund att barndomens övergivanden och svek präglat henne. Samtidigt tänker jag under läsningen att oförmågan att våga lita på människors kärlek och skräcken för att bli sviken eller övergiven, nog återfinns i många fler unga människors liv än bara hos dem som är adopterade. Därför kan jag också tycka att den del av hennes bok som refererar till hennes svenska historia ibland blir väl förutsägbar och svartvit, eller om man så vill, väldigt utlämnande (både av Sanna Sjöswärd själv och av hennes närmaste) just genomatt förklaringsmodellen som läggs på historien är så schematisk.
Betydligt mer fängslande är därför berättelsen om hur hon återförenas med sin biologiska mor och sin iranska familj (syskon, kusiner, mostrar, morföräldrar etc). Här finner hon det som hennes bror Peter i boken säger att många adopterade skulle ge sin högra arm för, sina rötter, men för det försvinner inte bristen inombords. Nu saknar hon dock en förklaringsram (det är inte många adopterade som kunnat uppleva och beskriva det Sanna Sjöswärd varit med om), och det ger texten ett helt annat djup. Historierna om hennes många besök hos familjen i Teheran är kryddade av motsägelsefullheter, förvirring och frågetecken. Jag blir till exempel oerhört fascinerad av den fysiska närhet som omedelbart verkar uppstå mellan dottern och den biologiska modern (redan den allra första natten i Teheran sover de bredvid varandra på en madrass på golvet) och av hur hon snabbt verkar kliva in i rollen som arg och upprorisk dotter. Likaså uppskattar jag hur hon utan den dömande attityd som hon har till sitt svenska liv, återger omskakande händelser i Iran nästan som små bilder, utan att värdera, utan att fördöma, utan att förklara.
På så vis blir hennes bok mer en gripande skildring av iranskt familjeliv, och inte minst kvinnornas plats i detta,än en berättelse om konsekvenserna av två mödrars eventuella svek.
