Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sanna Hartnor | Hamnen

Hamnen är ett samtidigt inbjudande och kusligt ställe att vandra omkring i. Sanna Hartnors debut är imponerande, men ännu mer berörande, skriver Ragnar Strömberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Sanna Hartnor

Hamnen

Brombergs

Mitt första möte med Sanna Hartnors poesi inträffade för jämnt ett år sedan när jag läste Mot denna sol, den andra delen i Brombergs förnämliga debutantantologi Blå Blixt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”och havet vankade av och an/i diskmaskinerna” – de här radernas avspänt suggestiva bild av det brusande urelementet i hålrummen under den högglansiga ytan i fastighetsmäklarnas foldrar, dök upp i minnet när jag för en tid sedan var på en visning av en fiskarstuga på Donsö.

I Hartnors diktsvit om livsformer och drömmar, varsel och väderlekar i en till bostadsrättsförening vid havet omvandlad hamn fanns en drastisk, skruvad men samtidigt nynnande och skenbart förströdd humor, som väckte förväntningar inför vad som komma skulle: ”de boende fick instruktioner om/ att gå försiktigt/ över cykelstigen/ tills den vant sig/ vid att vara cykelstig…/titta lagom länge ut över horisonten/för att inte genera den”

När jag nu läser Hartnors debutsamling Hamnen blir mina förväntningar både infriade och överträffade, för här ingår det poetiska tilltalets omedelbara kvaliteter i ett för en debutant förbluffande säkert berättande.

För Arkitekten, stadsplanerarna och mäklaren som moderligt drar ”fingrarna genom havet/ tröstande” hade havet ”varit en ägarlös resurs” som nu ska koloniseras av ”ett helt annat folk” än de hamnarbetare, fiskare och ”akvarellmålare/ som sökte/ det sentimentala inslag i närområdet/ ett hav kan innebära”.

Här bor frilansaren som lyssnar på ljudet av nycklar som vrids om i huset som vaknar långsamt, här lär sig gipset i gjutformen över natten ”den bild det blivit tilldelat” och en skohylla som med en hisnande enkel bild är ”en boj i rummets rymder”.

Hamnen är ett samtidigt inbjudande och kusligt ställe att vandra omkring i, en värld som likt staden i The Truman Show är planerad in i minsta detalj och där alla ingår i en berättelse om livet och själva tiden som konsumtionsartikel

Sanna Hartnors debut är imponerande, men ännu mer berörande. Hör bara: ”havet var där när färgerna kom … färgerna var nymodigheter/man bar deras namn/som hattar ”.