1986 är Samir Sabri femton år gammal och erkänner mordet på sin styvmor. Han beskriver hur han huggit henne flera gånger med morakniv och hur det känns när kniven landat i kroppen. Han döms och blir inlåst på mentalsjukhus. Ingen verkar se någon anledning att inte tro honom.
2015 öppnas förundersökningen på nytt. Så småningom får Samir Sabri en friande dom.
Redan 1988 berättade Samir att han inte var mördaren. Pappan hade tvingat honom att ta på sig skulden. Ingen (nästan) vill tro honom. Den utpekade blir inte förhörd, de tekniska bevisen analyseras inte. Polisen slarvar, helt enkelt.
Samhället svek en tonårig pojke, konstaterar journalisten Anders Johansson, och det går inte annat än att hålla med. Samirs pappa var manipulativ med förföljelsemani, och redan före mordet fanns vårdnadstvister och våld i familjen. Samir själv var ingen ängel, men om han och familjen fått stöd och hjälp hade chansen varit större att han inte blivit grovt kriminell (numera är han föreläsare).
Som rättsreporter på Aftonbladet började Johansson i den välbesökta podcasten #Fallet den granskning som alltså ledde till resning. Han berättar hur en advokat lyckades övertala honom att börja nysta i fallet, hur en journalist jobbar, han går igenom gamla vittnesmål, jagar bevis och alla som varit iblandade, pratar med experter, vittnen, släktingar.
Han menar att utredningen påverkades av Palmemordet tidigare samma år. Att så stora resurser flyttades dit påverkade annat svenskt polisarbete negativt. Han diskuterar falska erkännanden, släpar fram inkompetenta eller ointresserade myndighetspersoner och experter (till exempel vittnespsykologer) i ljuset. Ibland vill han faktiskt berätta för mycket, och fastnar i sidospår eller torra redogörelser.
Det råder ingen tvekan om att Anders Johansson har gjort ett stort och grundligt jobb med fallet Samir. Men det är inte samma sak som att det håller hela vägen som spännande bokläsning.
