”Där jag är, är icke döden. Där döden är, är icke jag”. Epikuros ord har varit med oss länge nu. De diskuterades redan före vår tideräkning och fortsätter än idag att uttrycka en sanning och djup övertygelse för många av oss. Poängen är vid närmare eftertanke dubbel; å ena sidan hävdas att inget liv kan finnas efter döden, å andra sidan att rädsla för döden är en irrationell känsla eftersom den inte går att uppleva – för där jag är, är icke döden. Just därför har vi, menade Epikuros, inget att frukta. Och oroar vi oss ändå gör vi det mot bättre vetande. Eller?
Fartyget Titanic som var ute på sin jungfruresa över Atlanten sjönk på natten den 15:e april 1912 och 1 514 människor omkom i det iskalla vattnet. Inte minst tack vare James Camerons romantiska undergångsfilm är Titanics öde välkänt och filmens otäcka slutbilder – där fartyget Carpathia anländer till platsen några timmar senare och finner havet fullt av döda, drunknade kroppar – sitter nog kvar i mångas minne. Och det är säkert inte utan att vi funderat över om de arma människorna hade kunnat räddas om olyckan inträffat idag. Fast det är väl knappast möjligt ens för världens bästa läkare att återuppväcka människor som varit döda i åtskilliga timmar. Eller?
I sin nya bok Erasing Death: The science that is rewriting the boundaries between life and death ger sig intensivvårdsläkaren Sam Parnia, med skrivhjälp av journalisten Josh Young, i kast med några av de knepigaste utmaningar och mer svårforcerade filosofiska problem vi känner, nämligen frågan om medvetandets natur, hur vi bör förstå döden och om något kan tänkas fortleva efter att vi dragit vår sista suck.
Parnias bok är på tok för lång, uppbyggt som den är av utmattande många omtagningar. De svar han antyder är emellertid lika suggestiva och häpnadsväckande som, stundom, kontraintuitiva. Personen Epikuros nämns inte, fast om den hellenistiske filosofens idé kring döden har han åtskilligt att säga. Och när det gäller Titanic tvekar Sam Parnia inte ett ögonblick; hade han och en handfull av hans kollegor varit med ombord på Carpathia den där olycksaliga dagen för drygt hundra år sedan, skulle väldigt många av de döda kunnat återupplivas och fått fortsätta med sina liv. Vilket väcker två frågor: för det första hur framgångsrik intensivvårdsmedicinen och återupplivningsteknologin egentlig blivit? Och för det andra – med i praktiken ett universum av följdfrågor – vad innebär det för våra tankar och begrepp om döden och livet när nu en person går att återuppliva och det meningsfullt kan sägas att han eller hon var död igår men lever idag?
Om akut- och intensivvårdsmedicinens landvinningar under de senaste decennierna har Sam Parnia åtskilligt intressant att berätta. För de som främst känner denna värld genom amerikanska sjukhusserier som Grey’s Anatomy – där återupplivningar lyckas mer än dubbelt så ofta som i verkligheten – torde Erasing Death innebära ett rejält kunskapslyft. Parnias egentliga syfte är dock ett annat – även om han argumenterar nog så engagerat för att akutmedicinens status bör höjas och sjukhusens ambitioner måste vara att alltid ha välutbildade akut- och intensivvårdsläkare till hands.
Parnias syfte är alltså ytterst ett annat, men för att komma dit staplar han exempel på exempel vilket förvisso kunde kännas tröttsamt om det inte vore för att de utmanar ens intuitioner – och för att man anar att något mer och överraskande ligger på lur längre fram. Ett exempel i raden gäller en trettioårig japanska som en kylig morgon för två år sedan hittades död i en skog. Av hennes låga kroppstemperatur kunde konstateras att hon dött någon gång under föregående kväll, och trots att läkarna på platsen gjorde allt som stod till buds i form av hjärt-lungräddning, defibrillering, injicering av adrenalin och så vidare kunde de bara konstatera att hon var och förblev död.
Kroppen transporterades till ett närliggande sjukhus där nya återupplivningsförsök gjordes. Kvinnan hade nu varit död i ett tiotal timmar och under andra omständigheter hade nog intensivvårdsläkarna gett upp, men eftersom hon var kraftigt nedkyld fortsatte behandlingen, främst genom att kroppen tillfördes syre – och efter ytterligare sex timmar började hjärtat plötsligt slå, livet återvände, och hon kunde senare lämna sjukhuset utan fysiska men.
Exemplet med den japanska kvinnan bekräftar att Parnia säkert har rätt när han påstår att ett stort antal av Titanics drunknade kunde ha räddats om bara tekniken och kunnandet varit på plats den gången. Vad det även pekar på – och nu närmar vi oss kärnan i Sam Parnias arbete – är att medicinteknologins utveckling har öppnat ett fönster i varat; ett fönster som vetter mot ett okänt land där filosofer och teologer tidigare försökt ta sig in och där naturvetenskapen nu söker begrepp och metoder att förklara vad som alltjämt, och av väldigt många, anses fullständigt oförklarligt.
En sak torde emellertid vara okontroversiellt och det är att den gamla åsikten om att ingen återvändo finns när vi är döda inte längre stämmer. För stannar hjärtat och vi dör kan vi återuppstå, förutsatt att hjärtverksamheten och syresättningen av kroppen kommer gång innan celldöden i hjärnan gått för långt. Hur lång den tiden kan vara är idag en öppen fråga och gränsen skjuts hela tiden längre bort.
De senaste decenniernas tekniska framsteg med avseende på återupplivning har inte endast resulterat i att personer som annars skulle ha dött istället återvänt till livet. Det har även inneburit att vårt dödsbegrepp blivit än mer poröst och svårbrukbart vilket förstärks av att knappt ens de skickligaste medicinarna känner gränsen mellan så kallad reversibel och irreversibel död, alltså när en död människa endera kommer att fortsätta vara död eller återvända till livet. Att döden nu inte längre går att känna igen är ett etiskt dilemma i sig, och vilka konsekvenserna på sikt blir för exempelvis transplantationskirurgin kan man knappt ana.
Ett lika oväntat som osannolikt resultat av att personer återvänt från andra sidan är att många av dem kunnat berätta om erfarenheter därifrån – erfarenheter vilka gjorts när de varit i medicinsk mening döda, det vill säga när hjärtat upphört slå och ingen elektrisk eller annan aktivitet gått att påvisa i hjärnan. Det är dessa upplevelser och erfarenheter som står i centrum för Sam Parnias forskning.
Fast hur är det möjligt att man skulle kunna ha minnen och hågkomster, kort sagt ha haft fungerande tankeprocesser, under en tid när hjärnan var urkopplad, när man var död? Svaret, vilket rymmer en vetenskaplig paradox, är enkelt: det är omöjligt. Eller annorlunda uttryckt, det är otänkbart givet den naturvetenskapliga synen på medvetandet eller själen eller jaget som ett slags biprodukt av hjärncellernas aktiviteter. Ändå finns sådana erfarenheter vilket möjligen talar för att det finns något som inte genast går förlorat när vi dör, något som fortsätter existera en tid efter döden – och kanske till och med bortom döden.
Kort efter att akutläkarna lärde sig att få igång hjärtan som stannat, något som blev möjligt från sextiotalet, började rapporter om så kallade näradödenupplevelser strömma in. Vetenskapssamhället sparkade bakut och försökte förklara fenomenen med att det i själva verket rörde sig om hallucinationer eller epilepsier på grund av syrebrist i hjärnan, att kalciumpumparna löpt amok eller andra biokemiska funktionsstörningar. Inom nyandligheten och New Age-rörelsen menade man sig å andra sidan, föga överraskande, ha fått bekräftelse på vad man alltid vetat.
I kliniskt sammanhang innebar patienternas berättelser något nytt, men mot bakgrund av deras innehåll är det uppenbart att det glimtvis genom historien, från Gilgamesheposet och framåt, funnits skildringar som i väsentliga aspekter är av samma karaktär.
Sam Parnia har sammanställt mängder av skildringar från personer som återvänt till livet efter att ha varit döda. Upplevelsen av en tunnelkänsla, att gå mot ett varmt ljus och vara uppfylld av fullständig frid och frånvaro av rädsla är gemensamt för dessa berättelser, liksom hågkomsten av ett möte med någon eller något. En förnimmelse av att livet passerar revy och att det kommer till en plötslig vändning är också genomgående, och i många fall har personerna även haft en tydlig upplevelse av att befinna sig utanför kroppen, att de blickar ner mot sig själva från en punkt ovanför.
Parnia kallar detta för kärnerfarenheten och argumenterar för att upplevelsen är transkulturell eftersom såväl buddister och muslimer som kristna och ateister med flera har vittnat samstämmigt om den – om än med skilda tolkningar. Hinduer berättar om att de mött Krishna, kristna menar sig ha träffat Jesus, icke-troende talar om att ha stått inför något obestämt och så vidare. Dessutom ger Parnia exempel på att även små barn, tre- fyraåringar, kunnat berätta om att de upplevt ett varmt ljus, någon som kommit emot dem och att de aldrig var rädda.
Vad som gjort återberättelserna av dessa erfarenheter särskilt svåra att avfärda är att åtskilliga personer dessutom kunnat relatera till saker och händelser som inträffade medan de låg på operationsbordet eller i sjuksängen och i medicinsk mening var döda. Det kan handla om resonemang som förts personalen emellan, personer vilka kom in i rummet efter att patientens hjärta stannat men lämnat lokalen innan återupplivningen var klar.
Den stora massan av återberättelser har bidragit till ett slags enighet om att de erfarenheter som refereras verkligen existerar, fast hur de kan och bör förstås är givetvis något helt annat. Än är det för tidigt att sammanfatta Parnias studier av döda patienter, men eftersom erfarenheterna förefaller universella verkar de säga något väsentligt om vad vi har att vänta.
Med föresatsen att bland annat undersöka förekomsten av så kallade utomkroppsliga erfarenheter inledde Sam Parnia för några år sedan ett medicinskt projekt kallad AWARE (AWAreness during REsuscitation), alltså ”Medvetenhet under återupplivning”. Ett snudd på science fictionartat inslag bestod i att man lät spika upp hyllplan i akutsjukhusens mottagningsrum dit patienter med hjärtstopp förväntades. Genom att placera bilder på hyllorna som endast kunde ses uppifrån taket var tanken att objektivt kontrollera om utomkroppsliga upplevelser verkligen förekommer – om så borde de patienter som påstår något sådant ha sett bilden på hyllan från takposition.
När nu resultatet presenteras i Erasing Death kan konstateras att det inte blev något positivt utfall i form av bildidentifikationer. Skälet är uppenbarligen att man endast fått in rapporter om två utanförkroppenupplevelser, bägge i rum utan preparerade hyllor.
Sam Parnias bok innehåller fler frågor än svar. Förbättrade möjligheter att återuppliva människor pekar på att döden bör uppfattas som en process snarare än ett moment. Med det har ett fönster öppnats för att utforska vad som händer med det vi kallar jaget, medvetandet eller själen mellan tiden för vår död och punkten då ingen återvändo längre finns, det vill säga när celldöden gått för långt och till och med de mest sofistikerade insatserna är förgäves.
Erfarenheter från personer som befunnit sig i gränslandet antyder att medvetandet möjligen lever vidare efter att vi i medicinsk mening dött. Om det handlar om en kort tid eller en evighet vet vi inte. Idag kan det heller inte förklaras, men det väcker onekligen frågor vilka slumrat länge och som handlar om vad medvetandet är och hur genuint svårt det är att se medvetandet som en del av vår fysiska värld. Att medvetandet är lokaliserat i hjärnan är klart, men hur kan tankar och känslor uppstå ur materia?
Kanske kommer ett genombrott som får upptäckten av såväl epigenetiken som spegelneuronerna att blekna. Som Maxwells elektromagnetiska vågor; vem hade innan kunskapen om dem på allvar kunnat tro att det skulle gå att osynligt skicka bilder och musik genom luften? Måhända kommer medvetandet en dag förklaras – och då lär vi bli häpna. I väntan på det får vi nöja oss med att konstatera att Epikuros hade både fel och rätt. Fel när han trodde att det inte finns någon återvändo efter döden. Rätt när han menade att vi inte behöver frukta döden, fast inte för att den inte kan upplevas, utan för att de som menar sig ha upplevt döden samstämmigt vittnar om en ljus och positiv erfarenhet. Vilket vid närmare eftertanke inte är så pjåkigt.
Boken Erasing Death: The science that is rewriting the boundaries between life and death av Sam Parnia.
.
Torgny Nordin är kritiker och reportagejournalist och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Zac O’Yeahs roman Operation Sandalwood – Ett dödligt uppdrag för Mr. Majestic.
