Delad glädje är dubbel glädje, sägs det. Gäller detsamma för sorgen? När Kardo Razzazi delar med sig av sitt liv är det i alla fall lätt att hamna i känslogunga.
Skådespelaren Razzazi har själv skrivit monologen Allt som blev kvar utifrån ett uttalat, trängande behov av att orientera sig i sin tillvaro. Han är, tillsammans med Ardalan Esmaili, även regissör för iscensättningen på Folkteaterns lilla scen. Det är en fördjupande final på teaterns säsong.
Till formen är föreställningen anspråkslös. Kardo Razzazi vankar omkring och tar emot publiken klädd i en enkel grå tröja och jeans. Scenen ligger öppen och bar, med en projektionsduk som fond. Där rullar årtal och bilder fram. Annars är en stol, och så småningom två blädderblock, allt som skådespelaren har att hålla sig i.
Ett tryggt fäste
Men det behövs inget mer, för Razzazi har ett tryggt fäste i kontakten med publiken. Han vänder sig direkt till oss, stannar upp och förklarar närmare vid behov. Men skjuter också upp de mest laddade ögonblicken, dem ska han återkomma till.
Kardo Razzazis föräldrar kom till Sverige från Kurdistan under mitten av 1980-talet. Deras engagemang i kurdernas frihetskamp tvingade dem på flykt. Mamman var gravid vid ankomsten hit, Kardo Razzazi är född och uppvuxen i Sverige. Och det är inte en tillvaro som flyktingfamilj han gestaltar.
Stockholmsförorten Bredäng är förvisso ett mångkulturellt samhälle. Antalet Ali i fotbollslaget är så många att olika tillnamn krävs. Razzazi gör en levande och rolig skildring av barndomen, särskilt lyfter scenerna från fotbollsplanen och diskot, där han repar mod att våga fråga chans.
Försöker nyansera bilden av fadern
Mamma jobbar som bambatant och är ett tryggt ankare hemma, medan pappa som turnerande artist är mestadels frånvarande – ett av de skavande sår som berättelsen borrar sig ner mot. När Kardo Razzazi som vuxen nu försöker nyansera bilden av fadern tar han blädderblocken till hjälp. Det är vitt skilda levnadsvillkor han tecknar för fadern och sig själv.
Tonen djupnar, skådespelarens dynamiska framfart på scenen koncentreras kring ordens tyngd. Dramaturgiskt uppstår en obalans, men Albin ”Nibla” Hallbergs musik ger extra tryck i stämningsförskjutningarna. Moderns död är plötslig och tomheten stor. På vägen till begravningen i Kurdistan går det upp för sonen hur känd och älskad hon var.
Allt hör till hans liv
Razzazis minnen av att vara kändisbarn med livvakter på semester i Kurdistan står i skarp kontrast till hans lek på den svenska fritidsgården. Allt hör till hans liv. Med sin personliga berättelse gör han insikterna tillgängliga för fler, katharsis kan omfatta både publik och aktör.
