Saga om slutet för gränslandet

I Mohsin Hamids nya roman öppnar magiska portar vägar för miljontals människor att ta sig mellan öst och väst. Victoria Greve läser en författare som skissar på utopier i nationalstatens ruiner.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en namnlös stad någonstans i Mellanöstern någon gång i en nära framtid korsas två unga människors vägar på en kvällskurs i företagsidentitet och varumärkesbyggande. Deras trevande romans utvecklas samtidigt som svartklädda militanta börjar hissa sina flaggor och förvandla staden till en krigszon. Magiska dörrar, portaler som inte tidigare funnits där, upptäcks i städskrubbar och på offentliga toaletter. Flyktvägar öppnas. Paret Nadia och Saeed flyr mot väst.

Sedan den brittisk-pakistanske författaren Mohsin Hamid slog igenom, med Den ovillige fundamentalisten om en ung pakistansk man vars liv ändras drastiskt efter den elfte september, har han utforskat spänningen mellan de föreställda motpolerna, det postkoloniala öst och väst. Exit väst provar att svara på frågan vad som händer när de två krockar och landsgränser inte längre kan hålla människor tillbaka?

ANNONS

För när de magiska portarna står på vid gavel och miljontals människor från hela världen strömmar igenom på flykt undan krig och naturkatastrofer blir begrepp som nationalstat och gränser meningslösa. Nadia och Saeed tar sig från stora flyktingläger på Mykonos till London. Där försöker infödda, eller nativister som de kallas i romanen, omringa och utplåna, eller åtminstone hejda och kontrollera inflödet av flyktingar, men tvingas ge upp övermannade av de rena numren. Det är en total kollaps. Men bilden Hamid tecknar är trots allt optimistisk. Ur ruinerna börjar en ny ordning stiga fram. Nya storstadsregioner grundas. Tillhörighet omförhandlas i mindre, lokala enheter där arbete byts mot mat och bostäder. Människor från hela världen lever, ber och arbetar sida vid sida.

Det är ett intressant tankeexperiment. I verkligheten befinner sig över 65 miljoner människor på flykt i världen. Det är som att Hamid vill visa att fiktionen kan ge alternativ. Synd då att de vars historia ska bära idéerna inte blir långt mer än stiliserade klippdockor (Se: den hårda tjejen som kör motorcykel och har på sig tighta jeans under den svarta klädnaden). Romangestalterna Nadia och Saeed tycks aldrig stiga fram genom pappret som människor av kött och blod.

ANNONS