Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Sa a Stani ic: Farfar upp i graven

Sa a Stani ics starka debutroman låter krigets bisarra verklighet sippra in i läsaren gradvis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Aleksandars mamma bär ett muslimskt namn, pappan är serb. Detta borde vara okomplicerat, men är det långt ifrån eftersom familjen lever i Bosnien i början av 90-talet. "Jag är en halvhalv. Jag är jugoslav - alltså faller jag sönder", våndas Aleksandar i den unge Sa a Stani ics uppmärksammade debutroman som fått den fåniga svenska titeln Farfar upp i graven.
Stani ic - som liksom sin huvudperson har erfarenhet av inbördeskriget, den etniska rensningen och av att fly till Tyskland - låter krigets bisarra verklighet sippra in i läsaren just så gradvis och fragmentariskt som den kan drabba ett barn som saknar kunskap om det bakomliggande politiska maktspelet. Det fragmentariska gestaltas också i språk och en berättarstruktur som skyr det helgjutna, överblickbara. Vilda skrönor, nattsvarta noveller, finstämda brev, dikter, allt blandas i denna text som håller mig i ett järngrepp från första till sista sidan.
I Tyskland, där den 29-årige författaren bott sedan familjen tvingades fly från Bosnien 1992, har romanen tagits emot både som stor litteratur och som ett inlägg i flyktingdebatten. Stani ic påpekar genom sin huvudperson det absurda i att kalla ett påtvingat tillbakasändande för "frivilligt återvändande" och menar att det inte handlar om något egentligt återvändande eftersom en ort inte är densamma utan halva sin tidigare befolkning.
I Farfar upp i graven är allt besjälat, inte bara floden och träden, även något så profant som en trappuppgång lever sitt eget liv och kan huta åt instormande soldater. Magisk realism har det sagts, fast det handlar mer om den magi som är barnets rikedom och tillflyktsort.
Denna debutant har definitivt kommit för att stanna.