Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Så snabbt kan rädslan förvandla ett samhälle

GP-kulturens Mattias Hagberg var på plats i Göteborg för 15 år sedan och såg ett samhälle förvandlas framför sina ögon.

 Så vitt jag bryr mig kunde han lika gärna ha dött.
Hennes röst var lugn och sansad som vanligt. Det var bara orden som fått en annan karaktär. 
– Du är inte allvarlig, sa jag. 
Men hon nickade bara och fortsatte: 
– Om man förstör vår stad får man skylla sig själv. 

Jag trodde aldrig att jag skulle höra någon jag känner säga något sådant. Och absolut inte hon. Jag kände henne som en sansad kollega, som en eftertänksam och vänlig person. Men nu hade hon förvandlats. Hatet kände plötsligt inga gränser. 
I efterhand har jag ofta tänkt på det där korta samtalet. För mig har det kommit att gestalta en obehaglig insikt om våldets karaktär. 

Bakgrunden är välkänd. Dagen innan hade en gatufest vid Vasaplatsen urartat i kravaller. I kaoset hade den då nittonårige Hannes Westberg blivit nedskjuten av en polis och förd till Sahlgrenska med livshotande skador. 

Göteborg kokade av rykten. Det fanns uppgifter om tyska terrorister som skulle slå till mot staden som hämnd. Det cirkulerade historier om poliser som kidnappat aktivister och kört ut dem i skogen för att misshandla dem. Ja, det fanns till och med en del uppjagade berättelser om att autonoma vänstergrupper planerade att förvandla hela Göteborg till en krigszon, och att upploppen på Avenyn bara varit en uppvärmning. 

Inget handlade längre om politik. Allt handlade bara om naket och rått våld. 
Det var som om den sociala väven spruckit och blottat den mest primitiva av alla känslor – överlevnadsinstinkten. 
"Så vitt jag bryr mig kunde han lika gärna ha dött." 

Diskussionerna som följde efter Göteborgskravallerna handlade nästan bara om vem som bar skulden. Polisen eller aktivisterna? Det var som om den offentliga debatten gick att reducera till en enkel tvekamp mellan onda och goda krafter i samhället, som om det nu handlade om att välja. Antingen är du med oss, eller så är du mot oss. 
Jag tror att det var en olycklig debatt, en debatt som egentligen inte gett oss någonting.
Jag var på Avenyn när den fredliga men olagliga demonstrationen exploderade i våld. Jag var på Vasaplatsen när gatufesten förvandlades till kravaller. Jag var vid Hvitfeldtska när lastbilarna med containrar började anlända. Jag var på Järntorget när kravallpolis belägrade platsen. 

Jag följde allt mycket nära. Hela tiden smattrade helikoptrarna i luften och på gatorna ekade polissirenerna. 

Jag minns en rädsla som var fysisk. Jag minns en svårdefinierbar oro som letade sig in överallt och som faktiskt bitit sig fast. Jag tänker fortfarande på de där dagarna för femton år sedan varje gång jag hör en helikopter. 

Nästan alla jag talade med då – poliser, aktivister, politiker, vänner – uttryckte samma sak: Allt var overkligt och skrämmande. 

Efteråt blev det en text för den här kultursidan som handlade om poliser och våld. Det var en text som var lätt att sammanfatta, det räckte egentligen med en enda mening: Rädda poliser är farliga poliser. 

För det var exakt det jag såg. Jag såg en poliskår och ett samhälle som förvandlades inför mina ögon på bara en dag. Rädslan spred sig blixtsnabbt, som ett virus, och förvrängde nästan omgående människors sinnen. Reptilhjärnorna tog över. 

Allt som blev kvar var en stenhård polarisering. Vän eller fiende. Ond eller god. 
Ett exempel får illustrera: Redan samma dag som EU-toppmötet tog slut bestämde sig några lokalpolitiker för att dela ut rosor till alla poliser som deltagit i kommenderingen – som om de segrat i en strid om staden. 

Sverige är, med alla mått mätt, ett av världens tryggaste länder. Politiskt våld, från såväl samhälle som utomparlamentariska grupper, är ovanligt. Därför blev EU-toppmötet en påminnelse om någonting viktigare och större än bara frågan om vem som bar skulden. 

Jag lärde mig något väldigt smärtsamt de där dagarna. Jag lärde mig hur skör den samhälleliga tilliten är och hur nära rädslan och hatet hela tiden ligger. Jag lärde mig hur snabbt till synes vanliga människor bejakar våldet om de upplever att deras värld är hotad. 

Det var första gången i mitt liv som jag träffade på en aggressivitet jag bara läst om i historieböckerna :"Så vitt jag bryr mig kunde han lika gärna ha varit död."

Nittonhundratalets totalitära rörelser var skickliga på att använda våld och rädsla för att locka fram hat.  Nu lever vi återigen i en tid där politiska rörelser försöker lura oss i samma fälla. Populistiska nyfascister och militanta jihadister vill få oss att bara känna. De vill att reptilhjärnorna ska ta över. 

För mig är Göteborgskravallerna en ständig påminnelse om hur snabbt rädslan kan förändra ett samhälle. Låt det bli en varning till samtiden och oss alla.