Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Regissören Anna Ulén menar att segregation och utanförskap är ett av Göteborgs allra största problem. Kanske kan Röst få människor från olika platser att lyssna mer på varandra?

Så ska alla få en röst

Folkteatern och Stadsmissionen anordnar Röst, en verksamhet som vill att alla i samhället skall få höras. I augusti startar de en ny träff för nyanlända.

Den varma luften står nästan still i Stadsmissions lokal på Stigbergsliden, men Saga Björklund spelar ändå piano så hårt att hon börjar blöda. Runt omkring henne sjunger gammal och ung för allt vad rösten håller.

“Alla människor glömmer ibland. Alla människor gömmer sig ibland. Jag hade glömt att jag var en sång.”

Personerna på plats är alla delar i Röst: Vad skulle du säga om alla lyssnade, ett samarbeta som kompositörerna och regissörerna Saga Björklund Jönsson och Amanda Elsa Larsson startat upp mellan Göteborgs Stadsmission och Folkteatern.

De veckoliga mötena är till för att ge en röst till människor som inte har en självklar plats i samhället. Här träffas de på drop-in för att sjunga, dansa, teckna, prata och fika. Framförallt fika är viktigt tycker många. Strukturen för mötena är ledig eftersom det aldrig är säkert hur många som kommer vara på plats. Innehållet formas helt efter medlemmarna själva och svaret på frågan “Vad skulle du säga om alla lyssnade?”

Utefter det sätter personerna på plats sedan ihop sång, dans, konst och nummer med konstnärlig styrhjälp av Saga och Amanda. Alla som vill får vara med oavsett bakgrund.

– Jag gillar att det inte gör något om du gör fel. För ibland blir det fel, men det gör inget, säger Bosse Carlsson som varit med sedan starten. På frågan om vad han skulle säga om alla lyssnade har han svarat “Jag skulle få en chock! Det är aldrig någon som lyssnar på mig. Jag vet inte”. Han har varit missbrukare i 40 år och när Bosse först började i Röst var han livrädd för att stå på scen.

– Nu vill jag bara upp på scen. Jag vill inte ens repa innan för det är så roligt. Jag längtar tillbaka så det killar i magen.

Just nu förbereder medlemmarna sig inför ett framträdande på West Pride men sedan tidigare har Röst bland annat gjort två musikföreställningar på Folkteatern och S:t Johanneskyrkan. Framträdandena blev då en sådan succé att det som från början var 60 personer på scen mot slutet var över 80.

– Det är precis vad vi vill med Röst. Att det skall vara mycket energi, spontant och välkomnande, säger Saga Björklund Jönsson.

Den 22 augusti skall Röst dessutom få en helt ny dag varje vecka som regissören och handledaren Anna Ulén skall hålla i. Dagen riktar sig särskilt till personer som är nyanlända eller svenskfödda invandrare, även om förstås alla är välkomna. Hon vill gärna undvika ordet “integration” för att beskriva dagen utan säger i stället att det handlar om “inkludering”.

– Jag tycker det är en viktig skillnad där. Att det faktiskt är båda parterna som får ett utbyte där bägge vinner på det. Vi måste ju ta vara på resurserna.

På frågan om hon tycker att Göteborg är en jämlik stad kommer svaret snabbt.

– Nej, det tycker jag inte. Att Göteborg är en delad stad syns bara du tar spårvagnen från Masthugget till Hjällbo. Jag undrar hur många som gjort den resan? Segregationen är ett av stadens största problem och vi måste göra något. Nu går barn i grundskolan i Hjällbo och tror att de inte kan välja ett gymnasium i city. Vad händer med människor som känner sig så exkluderade?

Att det kan bli en del språkliga utmaningar är hon inte orolig för.
– Jag har varit pedagog innan och du märker ganska snabbt att alla får det att fungerar ändå. Det är egentligen inte ett problem utan en tillgång.
Röst har fikat färdigt. Det är dags att sjunga igen. Och de sjunger.
“Do-do-do-do-do-doo. Vi sitter i samma båt. Do-do-do-do-do-doo. Vi sitter i samma båt.”