Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Så sänkte stjärnregissören Hollywood

Av årets tio mest framgångsrika biofilmer handlar fem om talande djur, fyra om superhjältar och en om datorspelet Warcraft. En av orsakerna är en stjärnregissör i Hollywood och hans över 30 år gamla film Heaven's Gate.

Det är en märkbart rörd Michael Cimino som kliver upp på scenen på den 50:e New York Film Festival. Året är 2012 och hans restaurerade version av det tre timmar och 39 minuter långa westerneposet Heaven’s Gate har precis firats med stående ovationer. Hyllningskören är unison. 

För en film som vid premiären 1980 kölhalades av kritiker, ruinerade studion United Artists och för alltid förändrade förutsättningarna för filmindustrin var det en återupprättelse. För en filmskapare vars karriär aldrig återhämtade sig var det ett efterlängtat erkännande.

– Det tog mig 33 år att nå hit, stakar sig den åldrade regissören och möts av publikens jubel.

Golden boy

Michael Cimino gick från att vara sin generations stora hopp till att bli Det Nya Hollywoods baneman. 1978 var han filmbranschens golden boy. Hans Vietnamkrigsdrama The Deer Hunter älskades av likväl biobesökare som recensenter och den tvåfaldigt Oscarsbelönade regissören uppvaktades flitigt av filmbolagen. 

The Deer Hunter var ett ambitiöst verk som målade upp Vietnamkriget som en nationell skam och ett personligt trauma. Det var också en kokande klasskildring av ett Amerika som åt sig fet på immigranternas arbete. Men det var ingenting jämfört med det Cimino planerade härnäst: en ocensurerad redogörelse av landets smutsiga förflutna.
Heaven’s Gate skulle vara en vilda västern-film väsenskild från alla andra vilda västern-filmer. I stället för cowboyromantisk kofösarrulle skulle vi bjudas på en naturalistisk skildring av det kapitalistiska maskineriets födelse. 

United Artists tjusades av Ciminos spretiga men passionerade visioner. Filmstudion som grundades av Hollywood-monarkerna DW Griffith, Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Charlie Chaplin 1919 hade producerat tidlösa klassiker som Apocalypse Now, Diktatorn, Gökboet och Annie Hall. Med en budget på 7,5 miljoner dollar var Heaven’s Gate ämnad att bli studions nästa mästerverk. Men innan filmen var klar skulle siffran svälla till 44 miljoner.

Problemen hopade sig

Problemen uppstod från dag ett. I rollen som hjältens kärleksintresse envisades Cimino med att anlita den franska, och knappt engelsktalande, Isabelle Huppert. Över 1200 statister anställdes och kläddes i dyra, tidsautentiska kläder. En komplett stad byggdes upp från grunden och för att en scen på en ödslig kulle skulle ramas in av ett vackert böljande gräs lät Cimino bygga ett underjordiskt bevattningssystem. Därtill fick hundratals av skådespelarna ägna flera timmar om dagen åt att träna vals, rullskridskoåkning, gevärsskjutning och hästridning. 

Produktionen drog över tiden med flera månader, och Cimino som ville (och lyckades) slå rekordet i längst filmfoto krävde upp emot 50 omtagningar för varje scen.
När Cimino visade sin första version av filmen till de oroliga cheferna på United Artists var den över fem timmar lång. Producenten Steven Bach – som senare dokumenterade historien i sin bok Final Cut – blev ursinnig. Cimino lyssnade på kritiken och klippte bort 100 minuter.

"Obscent dyr inspelning"

Vid det här laget hade rykten om filmens excesser och regissörens megalomani börjat sprida sig, främst från en undercover-journalist som lyckades få jobb som statist. När filmen fick premiär så var det inte så mycket filmen som recenserades som Michael Ciminos uppsvällda ego. 

I The New Yorker skrev Pauline Kael att “[filmen] är verket av en posör som har blivit påkommen”. I en intervju i The Today Show hade journalisten räknat ut att filmens produktionskostnad skulle kunna försörja hundra genomsnittliga amerikanska familjer i 14 år, och ställde den märkliga frågan om det inte var obscent att slösa så mycket pengar på en enda film.

Som en desperat lösning på ett ohanterligt problem drog studion in Heaven’s Gate efter premiärvisningen för att klippa om den en tredje gång. Kritikerna såg det som en bekräftelse – filmen var en katastrof.

Ändrade filmjournalistiken

Turerna kring Heaven’s Gate förändrade inte bara filmindustrin, utan även journalistiken som granskade den. Rapporteringen om Ciminos överambitiösa projekt förändrade samtalet om filmer i grunden. Filmjournalisterna började tala mer om hur mycket filmerna kostade och omsatte än vad de representerade. När studiorna drog åt svångrämmen och flyttade det ekonomiska ansvaret från kreatörerna till producenterna så var det Heaven’s Gate som fick skulden, men bar inte ensam ansvaret.

Kort efter fiaskot såldes United Artists till MGM, och filmindustrin lämnade auteurkulturen bakom sig för att i stället fokusera på high concept-filmer som kunde sammanfattas inom loppet av en hisstur (hisspitch). Händelserna sparkade igång en kedjereaktion som har lett till att dagens biokultur domineras av uppföljare, reboots och filmer baserade på datorspel och serietidningar.

Hur ser det ut idag?

Låter det som en överdrift? Av årets tio mest framgångsrika biofilmer handlar fem om talande djur, fyra om superhjältar och en om datorspelet Warcraft.

Hyllningarna av Michael Ciminos restaurering av Heaven’s Gate från 2012 tecknar därför konturerna av ett alternativt universum. Vad hade hänt om hans film redan 1980 bedömdes utifrån sina egna meriter?

Men innan vi ens spekulerar kring det: vilka hade egentligen rätt? De som påstår att Ciminos Heaven’s Gate är ett underskattat mästerverk, eller de som fortfarande insisterar att det är filmhistoriens största misslyckande? Ingen. Ciminos westernfilm är ett fascinerande men spretigt hantverk som är mer intresserad av världen den bygger upp än människorna som befolkar den. Historien är slarvigt berättad, karaktärerna har ingen tydlig drivkraft och relationerna dem emellan är inte trovärdiga. 

Skildrar bakgrundens Amerika

Tjusningen med Heaven’s Gate ligger inte i den klassiska berättelsen om konflikten mellan fattiga invandrare och rika boskapsägare. I stället är det omgivningen och naturen i scener vackra som renässansmålningar som berättar en mer fängslande historia. Om nyexaminerade Harvardstudenterna som dansar vals, fattiga immigranter som åker rullskridskor och prisjägare som spelar brännboll. 

Ciminos naturalistiska porträtt av det vardagliga och högtidliga i 1890-talets Wyoming lyckas med bedriften att skildra det Amerika som rasslar förbi i bakgrunden i Sergio Leones och John Fords westernfilmer.

I somras gick Michael Cimino bort. Han fick leva tillräckligt länge för att se sitt livsverk bli omvärderat. Den restaurerade versionen av Heaven’s Gate var den version som han alltid drömde om. Det är också den version som en ny publik kommer att upptäcka och utifrån den bilda sin egen uppfattning om den fallne stjärnregissören. Men i historieböckerna är domen förseglad. Där är och förblir Michael Cimino mannen som sänkte Hollywood.