Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jublande massor vid Bornholmer Straße i Berlin, 1989. Bild: Jørn H., Moen

Så påverkade murens fall den tyska litteraturen

Murens fall skapade en litterär boom i det forna Östtyskland. Under de trettio åren sen dess har det kommit en lång rad romaner som går i närkamp med den stora omvälvningen. Mattias Hagberg om litteraturen efter 1989.

LÄS MER: Recension: Annika Ström Melin – "Världen sedan 1989"

Den nionde november 1989 står den unge stasiagenten Klaus Uhltzscht på Bornholmer Straße invid gränsövergången till Västberlin. Runt honom rör sig folkmassan oroligt. Alla anar att något är på gång. Men vad? Under några månader har protesterna mot regimen tilltagit. Demonstrationer och manifestationer har blivit vardag. Men makten håller emot. På Bornholmer Straße pressar gränsvakterna folkmassan bort från övergången.

Det är då Klaus Uhltzscht kliver fram och knäpper upp sin rock. Han blottar sig. Visar sitt enorma kön, en ofantlig erektion, orsakad av ett medicinskt misstag. Och alla som samlats vid den välbevakade övergången tappar fattningen, inklusive gränssoldaterna. Förbluffade stirrar de på Klaus Uhltzscht, eller rättar sagt på hans skrev, medan han obehindrat puttar upp bommen och börjar släppa över folk till väst. Murens fall var hans förtjänst.

Så slutar Thomas Brussigs roman ”Hjältar som vi” – kanske det mest bisarra som skrivits om murens fall. Men också något av det mest geniala. Klaus Uhltzscht, romanens antihjälte, är en pubertal, sexfixerad och något korkad tjugoåring. Genom hans förvridna blick skildrar Thomas Brussig det östtyska samhällets väg till sammanbrott. Framför allt tecknar han en absurd och oavbrutet underhållande bild av den trångsynthet som till slut präglade hela det socialistiska experimentet. Vardagen i DDR var lika småborgerligt inskränkt som i det viktorianska England.

Thomas Brussigs burleska skrattspegel landade på bokdiskarna i Tyskland 1995 och blev omedelbart en succé. För första gången hade en författare lyckats gestalta de omvälvande händelserna 1989 på en prosa som nådde brett. Kritikerna älskade romanen och beskrev den som en intelligent och befriande beskrivning av murens fall, eller vändningen, die Wende, som allt fler börjat kalla händelserna vid denna tid.

Kanske kan man säga att den glipa som uppstod i samhällsväven under slutet av 1989 och början av 1990 bär på en litterär möjlighet.

Sedan dessa har många författare, framför allt från det forna Östtyskland, gett sin beskrivning av vändningen. Varje höst har de tyska bokförlagen marknadsfört nya romaner om ”det omvälvande året 1989”. Antalet titlar har efterhand blivit så många att tyska kritiker och litteraturvetare börjat tala om en särskild "Wendeliteratur", eller om "die Wende im Roman". På förlagshusen har det blivit en dröm att hitta den ”stora tyska romanen” som i en enda volym lyckas fånga hela det komplexa skeendet. Lite som en tysk motsvarighet till ”The great american novel”.

Nu har det gått trettio år sen soldaterna vid Bornholmer Straße lyfte på bommen och lät skälvningen i systemet bli en politisk jordbävning, men någon allomfattande roman har det aldrig blivit, och kommer nog aldrig att bli. Däremot har det skrivits en hel del underbar litteratur. Det går till och med att tala om en särskild kanon, om en handfull romaner som ständigt lyfts fram när vändningen kommer på tal. Förutom Thomas Brussigs ”Hjältar som vi” brukar till exempel ”Tornet” av Uwe Tellkamp nämnas, liksom ”Änglarnas stad” av Christa Wolf, ”Den tid då ljuset avtar” av Eugen Ruge och ”Kruso” av Lutz Seiler. Det är romaner som inte har särskilt mycket gemensamt på ett formmässigt plan, men som innehållsmässigt rör sig runt samma stora och allmänmänskliga teman: skuld, frihet och ansvar.

Kanske kan man säga att den glipa som uppstod i samhällsväven under slutet av 1989 och början av 1990 bär på en litterär möjlighet. Thomas Brussig har ofta återkommit till just det i olika intervjuer. Han brukar påpeka att tiden runt murens fall är en guldgruva för författare: – Det finns så mycket att berätta. Det handlar om en tid när slumpen regerade och det invanda bara försvann. Då människor tvingades att fatta autentiska beslut och därmed visa vilka de verkligen var. Förmodligen är det just därför som tiden runt Östtysklands sammanbrott fortsätter att fascinera. Revolten upphävde för ett ögonblick samhällskontraktet och öppnade världen för de avgörande frågorna: Hur ska vi leva våra liv? Vilket ansvar har vi för våra handlingar?

I Lutz Seilers roman ”Kruso” från 2014 tillbringar huvudpersonen Edgar Bendler sommaren och hösten 1989 på ön Hiddensee i Östersjön, en udda plats där frihet och förtryck existerade sida vid sida. På den lilla semesterön lever en grupp dissidenter i en sorts bohemisk inre exil, samtidigt som det ökända gränsskyddet för en outtröttlig kamp mot alla som försöker fly över havet mot Danmark. Edgar blir vän med den egensinnige vardagsfilosofen Alexander ”Kruso” Krusovitj, en man som utmanar alla invanda föreställningar om hur vi bör leva. Medan världen runt omkring dem långsamt förlorar sina fasta konturer talar Kruso:

– Det finns alla möjliga former av fångenskap, säger han. Rädsla, mardrömmar, kamp, apati. Därtill kommer slaggen, ständigt denna slagg som lägger sig på oss så länge vi lever. Ett tungt nederlag av äregirighet, makt, habegär och ägande.

Lutz Seilers roman, som till viss del är biografisk, kan läsas som en meditation över frihetens väsen, som en berättelse med udden riktad mot såväl öst som väst. Det är som om Lutz Seilers vill påminna om att murens fall aldrig handlade om vilket system som var bäst – socialismens eller kapitalismens – utan om att människans strävan efter frihet alltid är större än frågan om staten vs. marknaden. Frihetens rike fanns varken på den östra eller västra sidan om järnridån. Äregirighet, habegär och ägande är också en form av ofrihet.

Samma frågor ligger tätt under ytan i Christa Wolfs mästerliga ”Änglarnas stad” från 2010 – kanske något av det bästa som skrivits efter murens fall. ”Änglarnas stad” är en roman om författarens uppgörelse med sig själv och med det faktum att hon en kort tid var informatör åt Stasi. Men den är också en utmanande och tankeväckande konfrontation med en bredare fråga: Vilket ansvar har vi, generellt, för det samhälle som vi råkar leva i?

I den allmänna historieskrivningen har murens fall alltför ofta förvandlats från en intern revolt mot ett förtryckande system till en seger för liberalismen.

Christa Wolf bearbetar sin skuld under en stipendievistelse i Los Angeles i början av nittiotalet. Men medan hon brottas med sitt ansvar och sina samvetskval ser hon hur människorna i den amerikanska metropolen verkar fullständigt oberörda av den fattigdom och den misär som omger dem. Hon konstaterar att nästan ingen verkar bry sig om allt det elände som det kapitalistiska systemet genererar: hemlöshet, missbruk, utsugning av papperslösa, gängvåld och så vidare.

Kanske en banal insikt, ja, visst, men också helt nödvändig. I den allmänna historieskrivningen har murens fall alltför ofta förvandlats från en intern revolt mot ett förtryckande system till en seger för liberalismen. Som om statssocialismens sammanbrott frikände västkapitalismen från dess inneboende brister. Den så kallade wendeliteraturen påminner oss om att det som hände 1989 var något mycket större än så. Det var en tid när det ”invanda bara försvann” och världen för ett ögonblick låg öppen.

LÄS MER: Hyresgäster organiserar sig mot svenska bostadsjätten i Berlin

LÄS MER: Nationalmuseum gör motstånd till estetik

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.