Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/8

Så kliver Håkan Hellström rakt in i våra liv

Att läsa boken med alla Håkan Hellströms otyglade texter är att hamna i en värld av krockar mellan högt och lågt i perfekt balans, skriver Malin Lindroth om Sjung ditt liv

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Musikbok
Författare: Håkan Hellström
Titel: Sjung ditt liv
Förlag: Max Ström

Jag har en teori om popfenomenet Håkan Hellström. Eller rättare sagt jag har en teori om varför den som sjunger lite falskt och bär hjärtat i handen kan bli väldigt stor. Amatörism brukar vara ett negativt ord. Men i Hellströms fall verkar tvärtom ett väl förvaltat amatörskap vara grunden för framgången.

Kort sagt: Håkan Hellström har aldrig gjort slut med den amatör han en gång var. Tvärtom har han integrerat amatörskapet i sitt artisteri och detta på ett sätt som får publiken att känna sig i ögonhöjd tilltalad. Det är en särskild talang, som han delar med bland andra Carl-Einar Häckner och Galenskaparna.

Svajig röst, finkeps och rufsig attityd är givna uttryck för skevhetens estetik. Men framför allt är det i Håkan Hellströms texter som uttrycket märks. I nya boken Sjung ditt liv finns samtliga texter sammanställda, från debuten 2000 till det nyaste albumet Du gamla, du fria. Att läsa den är att kliva in i en värld av krockar mellan högt och lågt, snack och poesi.    
Boken är en kaffebordsbok av den bättre sorten, alltså mer av bok än inredningsdetalj. Fansen kommer att älska Marcus Erixsons konsertbilder och själv träffas jag hårt i västkusthjärtat av andlöst stilla Göteborgsfoton – en del med tecknade kommentar av Carl Johan De Geer - men framför allt är det ordkonsten som ges plats. 

LÄS MER: Se bilderna från releasefesten för Hellström-boken

Texterna är ojämna – eller ska jag säga otyglade?  Hellström närmar sig språket som hade han en sushikniv i ena handen och en röjsåg i den andra, hela tiden i färd med att stöka till den egna poesin. I ena stunden glimmar sidorna av vassa formuleringar i nivå med min gamla favorit: "Om himlen finns är jag förlorad". I andra stunden knölas orden ihop i krångliga räckor och tungfotade metaforer, som jag bara inte blir klok på. (Vem sjutton vill vara ung och hög "som gråsparven när hon sjunger"?)

Mest handlar det om kärlek. Diktarjaget drar runt i romantikens kretslopp, ömsom förlorad i kärleken som "dör som en gris/ I blod, i smuts och i panik" ömsom räddad av den samma. Texterna är ordnade i bokstavsordning och det kan det vara lite svårt att se hur utveckling har sett ut.  Men förändring kan ändå anas. 

Det finns en tidig Håkan Hellström som sjunger "Kom igen Lena" och ramlar dåliga gatan fram. Men också en senare, mer nedtonad, som har närmre till experimenten än till glädjerusen. Som i "Hoppas att det ska gå bra för de yngre också" där dokumentära röster från åttiotalets hamnarbetare väcks till liv.   

Om Håkan Hellström hade stramat upp sina ojämna texter är jag säker på att han hade varit mindre lyssnad på. Det handlar alls inte om fans med dålig smak, mer om den illusion han lyckas skapa. Med perfekt balans mellan slarv och förhöjning skapas en känsla av att Håkan Hellström kunde vara en granne eller någon man gick på gymnasiet med, "en av oss", som när som helst kan stå i hallen med en hyacint och önska god jul.

Det är det som är det fina med skevhetens estetik, hur den bjuder in och löser upp känslan av främlingskap som normalt förknippas med idoler.