Kriget är den bästa spegeln. För vi vet inte vilka vi är förrän vi står mitt uppe i ett krig. Det är först då vårt mod, vår empati och förmåga att finna något att tro på, verkligen sätts på spel. Men vad händer med krig, där soldaterna övat sig att döda med hjälp av datorspel som Counter-strike? Hur ser glappet mellan den virtuella och den reella världen ut? Det finns förstås inga spel som lär oss vad man gör när en vän dör i ens armar, när en kollega sviker en, när man skiter ner sig av skräck eller när en hord burkaklädda kvinnor kastar sig över en för att slita ut ens ögon.
Den danske journalisten Carsten Jensens Den första stenen är en skarp, tung och extremt välkonstruerad tegelstensroman om de danska soldaternas medverkan i kriget i Afghanistan. Jag brukar ha svårt för krigsskildringar. När jag läste Tolstojs Krig och fred hoppade jag över den 100-sidiga slagfältsskildringen. Det ångrar jag nu, för Carsten Jensen har fått mig att inse något jag egentligen redan visste. Att krig kan vara fascinerande, ja rentav underhållande, adrenalinkickskapande och erotiserande för många av oss. Annars skulle inte så många ge ut sig i krig.
Fram till slutet av 1800-talet var krig något av det finaste man kunde ägna sig åt. Det Första och Andra Världskriget gav kriget ett dåligt rykte, men det är först i och med Internets frossande i krigets fasor som kriget definitivt förlorar sina heroiska dimensioner. Men bilder räcker inte särskilt långt. De hjälper oss inte att penetrera i ondskans kammare. De förblir abstrakta hur mycket de än berör oss. Det är därför Jensens roman känns så akut.
I ett litet förord skriver Jensen att han tillägnar romanen Shah Wali som han träffade på ett mujaheddinläger 1988 i Afghanistan. Shah Wali var inte mer än tolv år, men han hade redan dödat sex människor. Kriget hade stulit hans liv.
Berättelsen börjar sen med en lugn dag i ett par danska soldaters liv. De är ute på sitt första patrulluppdrag, bland majsåkrar och vindskydd, där skottsalvor är en lika naturlig del av ljudbilden som getternas bräkande. De går omkring med sina automatkarbiner i händerna, upphöjda av en sak-ral känsla av odödlighet, som om deras vapen garanterar dem att det som drabbar andra, aldrig kommer drabba dem.
De står utanför världen medan världen ser dem. De ser ner på sina motståndare och tycker att de ser bibliska ut, som överlevande från en annan tidsålder. De har dessutom fått lära sig att dessa skjuter som krattor.
Men det dröjer inte länge förrän situationen kastas om, när två soldater på den egna sidan dödas och de inser att skjuter man en, så dyker tre nya upp, likt huvuden på en hydra. Afghanerna är dessutom mer uthålliga mot värmen och sandstormarna.
”Klimatförändringarna kommer göra slut på oss allihop”, beklagar sig en panikslagen soldat: ”Men inte på afghanerna. De har övat sig på undergången i tvåtusen år. De kommer att överleva den i tvåtusen år till. Öken överallt, temperaturer som når astronomiska höjder, inget regn. Sånt har de anpassat sig till för längesen. I framtiden kommer de inte att ha användning för sina gevär och raketer och vägminor. Vi kommer att ligga som spetälska utanför deras murar och slåss med schakalerna om deras avfall. Det blir afghanerna som vinner till sist!”
Filosofiska reflektioner kring gott och ont blandas med thrillerliknande historievändningar. Brutala sexscener mellan befälhavare och kvinnliga soldater varvas med landskap av perforerade kroppar, tarmar som letar sig ut ur öppna bukhålor och bortsprängda käkar. I en scen håller en av soldaterna i gammal afghansk mans hand, innan han dör. Det är mycket vacker scen, som lyser länge inom mig.
På sina hjälmar har soldaterna en kamera som spelar in allt de gör. Kameran blir som ett allseende gudsöga som följer dem ända in i döden.
Varje stupad soldat sitter på flera hundratals timmars filmat material över de sista dagarna i sitt liv. Så småningom inser vissa soldater att de inte kommit hit för att lära sig att leva med sina rädslor och svagheter. De inser att de inte heller kommit hit för att vinna ett krig. De har kommit hit för att vinna över sig själva.
Jensens roman borde vara en obligatorisk läsning för alla högstadiestudenter, för det räcker inte att lära sig hur krig uppstår och försvinner. Vi måste också lära oss vad kriget gör med oss. Jensens storhet är hans förmåga att göra såväl de goda som de onda sympatiska och begripliga. Det är därför den bibliska titeln sitter som hand i handske, för det är först när vi insett att vi alla är av samma skrot och korn som vi kan släppa handen om den första stenen.
