Serietecknare har ju varit något av den litterära familjens svarta får och behöver inte putsa så frenetiskt på hög svansföring och etikett. I gengäld kan de kasta läsaren direkt in i samhällsfenomen och personliga dilemman utan att linda in allt i korrekthetens dimsjok.
Detta gäller också Marjane Satrapis nya serieroman Broderier. Jag slukar den i ett svep från pärm till pärm och kan inte låta bli att förtjust högläsa vissa partier (fast det är en styggelse att pådyvla andra det), texten går nämligen fram även utan bild, men tvärtom går det nog inte.
Efter sina självbiografiska Persepolis-serier skildrar hon nu en iransk miljö som präglas av traditionella mönster. Nio kvinnor i olika åldrar utbyter erfarenheter och diskuterar bland annat hur man ska tackla resonemangsäktenskap och kravet på att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. "Broderier" syftar på det listiga knepet att låta en kirurg tråckla några stygn för att lura brudgummen att han var först.
Vad gäller dessa tecknade gestalters drastiska och grovkorniga humor kan jag inte låta bli att jämföra med när jag senast satt i bastun utanför simhallen och hörde några kvinnor underhålla varandra med pikanta incidenter från hemmafronten. Skvaller som fungerar både för att lätta på trycket och för att utbyta allvarligt menade råd.
I vår västerländska iver att förklara och förstå allt riskerar vi att bli alltför endimensionella när vi betraktar kvinnor från mer patriarkala kulturer som offer och väsensskilda från oss. Även i ett patriarkalt fängelse kan det frodas strategier för att förändra och erövra makt. Något som inte minst författaren och sociologen Fatima Mernissi skildrat i Drömmar om frihet, en bok om hennes egen uppväxt i ett harem i Marocko.
Man behöver absolut inte ha samma bakgrund som Satrapis figurer för att ha mycket roligt åt Broderier. Och när det kommer till näsoperationer och fettförflyttning verkar det inte finnas några stora kulturella skillnader.
