"Jag har inga pengar." Handen på hjärtat, hur många gånger har du sagt det? Hur många av de gångerna har det varit sant?
Ja, kanske sant i bemärkelsen att du inte har råd med just det där, just då. Men har det varit sant på riktigt, som i att du inte har några pengar alls? Inte råd med mat, hygienprodukter, hyra eller räkningarna. Förhoppningsvis inte.
Trots att bevisen börjat rada upp sig för motsatsen har jag liksom så många andra burit på en tro att det finns ett fungerande skyddsnät i Sverige. För den som inte klarar skolan, blir arbetslös eller är fysiskt eller psykiskt sjuk. Men det där nätet verkar ha stora hål.
Förnedring förekommer
Att den som är utsatt till råga på allt inte ska behöva förnedras borde vara självklart, men är det inte, vilket bland andra Nike Markelius och Roland Paulsen har visat med sina texter om arbetslinjens fas 3 och Arbetsförmedlingen. I Fattigfällan är det framför allt kommunens socialtjänst, där den behövande söker socialbidrag (försörjningsstöd som det egentligen heter), som hamnar i fokus. Charlotta von Zweigbergk vill också berätta vad som händer med den som blir fattig och hur det känns.
Det finns så många fällor att fastna i. En ond cirkel som gör det svårare att svårare att ta sig loss. Enligt berättarrösten skapas också en känsla av att det inte handlar om att hon ska få ordning på allt och kunna arbeta igen, utan av en outhärdlig cynism: om soc behandlar folk så illa att de slutar söka stöd finns det färre bidragstagare i statistiken.
Kan drabba alla
Beata Silfvergrahn är en medelålders kvinna med egen firma, fint efternamn och en fin adress. Hon blir sjuk och oförmögen att arbeta. Vilken sjukdom det är avslöjas aldrig och det spelar ingen roll. Poängen är att fattigdom, snabbare än någon anar, kan drabba vem som helst.
Läkaren ordinerar återhämtning i lugn och ro men Beata kan inte sluta stressa när allt blir stress och kaos och skulderna samlas utan att nya pengar kommer in. Vännerna förstår inte att inga pengar verkligen betyder inga pengar alls och ger förnumstiga råd om att betala räkningarna i tid och jaga extrapriser.
Hon hamnar i en rundgång av skamkänslor för att hon saker hon gör eller inte gör. Allt blir en kamp. Kapitlen tar upp låneförnedring, svält, hälsoproblem, utseende, utanförskap, irrationella inköp, den hotande hemlösheten. Vid ett tillfälle hon överväger självmord, oftare leker hon bara med möjligheten. Soc obstruerar och framstår allmänt som maktmissbrukare, mer där för att stjälpa än hjälpa och som mindre flexibla och medkännande än en sten. Till och med Kafka skulle bli imponerad över all byråkrati och hur hon skickas fram och tillbaka.
Baserat på verkliga händelser
I verkligheten finns inte Beata. Däremot sägs allt som händer henne i boken vara baserat på verkliga händelser. Det är skrämmande.
Som roman är Fattigfällan egentligen inte särskilt välskriven. I huvudpersonens långa monolog sprängs ibland in möten med vänner, soc-kvinnan eller någon annan. Det finns ingen egentlig framåtrörelse, upprepningarna är många. På många sätt påminner den om en lång klagosång.
På ett annat sätt liknar den Maria Svelands jakt på jämlikhet i Bitterfittan: en bok som presenteras som en roman men kanske borde kallas något annat – eller skrivits på ett annat vis. Här hade ur en ren läsningssynpunkt en renodling till debattinlägg eller mot att gestalta och dramatisera varit att föredra.
Viktig ögonöppnare
Som ögonöppnare är Fattigfällan däremot läsvärd och viktig. Den ska inte vara nöjesläsning. Kanske fanns det inget annat sätt att skriva än som den där långa klagosången?
Som läsare måste jag dessutom ofta brottas med mina egna tankar och fördomar. För fördomar om fattiga, socialbidragstagare och tiggare bär vi nog på allihopa. När soc-kvinnan kallt meddelar Beata att hon har för hög hyra och måste flytta (konstigt nog först efter flera månader) tänker jag genast – hur stor lägenhet har hon?
Möts av misstro
Misstron möter den fattige från alla håll. Från familj och vänner till myndigheter och samhälle.
Talesättet om att en måste vara frisk för att kunna vara sjuk drivs också i bevis om och om igen. Att brottas med läkare och olika myndigheter kräver kraft. Beata konstaterar att hon kostar mer skattepengar och tid för samhället genom alla dessa turer än om hon från början hade fått ett existensminimum att leva på, något som hade tillåtit henne att ta sats på nytt. Fattigfällan blir sålunda också ett brandtal för medborgarlön.
Framför allt gör boken mig rädd. Om detta är Sverige, känt för att ta hand om sina svaga, vart är då samhället och medmänskligheten på väg?
