Den norske ljusdesignern Daniel Rybakken är årets mottagare av Torsten och Wanja Söderbergs nordiska designpris. Förutom prispengarna på en miljon svenska kronor förväntas konstnären också visa upp sin verksamhet och detta sker i år på Göteborgs Stadsbibliotek, eftersom Röhsska museet är stängt. Därmed öppnas också för möjligheten att se Rybakkens verk långt in på kvällen, när ljusbilden från hans armaturer inte längre störs av det dagsljus som annars flödar in i utställningslokalen.
Här är vinnaren av årets designpris
Det är svårt att ställa ut ljusdesign eftersom verken kräver utrymme för att verka fullt ut. Rybakken har löst det genom att bygga upp flera rumsligheter på ett podium som står mitt i rummet. Här kan varje verk fungera som en solitär som med hjälp av ljuset skapar sitt eget universum. Rybakken verkar vara speciellt känslig för spelet mellan det upplysta och oupplysta utrymmet, vilket intygas av bilden och modellen för den installation han gjorde på innergården till ett franskt privatpalats för några år sedan (Layers Installation, 2012). Den mystiska atmosfär som uppstod på platsen i och med att han blockerade en del av fasaden med hjälp av en annan typ av ljussättning än den befintliga, tycks återspegla Rybakkens tankar om skillnaden mellan att lysa upp en hel plats, istället för bara en byggnad. I detta verk tillåter norrmannen således ljuset att verka på egna villkor och inte bara i rollen som bihang till arkitekturen. Resultatet blir att byggnaden i och med det får en utvidgad identitet, samtidigt som den ikläds en ny nattskrud.
I andra verk förhåller sig Rybakken på ett uttalat praktiskt och lekfullt sätt till ljusets roll i våra interiörer och jag blir förtjust i hans Ascent (2013), en höj- och sänkbar bordslampa i form av en ljuskälla som sitter fast på en vertikal pinne. Ju högre upp man flyttar ljuskällan, desto större ljuscirkel – mycket enklare än så kan det knappast bli och allt ligger i användarens händer.
Möjligheten till interaktivitet verkar rent generellt ligga Rybakken varmt om hjärtat och omfattar således även mer komplicerade armaturer. En av mina favoriter är Color light (2010) som består av tre plexiglasskivor som står lutade mot en vägg med en uppåtriktad ljuskälla i golvnivå. I detta fall varieras ljuset både vad gäller styrka och färg, beroende på hur mycket man låter skivorna överlappa varandra. Detta innebär ett tillägg som visar att en ljuskälla också kan ses som ett exempel på ett rörligt konstobjekt, eller en installation. Detta gränsöverskridande förhållningssätt till materialet, antyder att Rybakken ser på sitt arbete som i första hand konstnärligt, i andra hand ingenjörsmässigt.
Norrmannens lust att arbeta med industriell formgivning verkar ha varit begränsad, liksom intresset för ljussättning inom annan visuell kultur, som teater. Detta är helt logiskt, eftersom Rybakkens intresse är inriktat mot ljuskällan som sådan och inte mot det som den eventuellt lyser upp. Detta har uppenbarligen fört honom in på tankar kring ljuskällor som inte enbart föremål som ger ifrån sig ljus, utan också kan ta emot ljus. Secant Mobile (2016) är ett exempel på ett sådant verk som i och med sin rörlighet kan ställas in så att den på olika sätt fångar upp det ljus som kommer uppifrån, rakt ner mot de runda kristallskivorna. Genom att använda mobilens på förhand definierade rörelseschema som utgångspunkt och därmed inbjuda till (begränsade) förändringar, blir dialogen med brukaren än mer sofistikerad.
Samspelet mellan avsändaren och mottagaren är alltid känsligt och instabilt, men jag tycker mig ändå se ett tydligt användarperspektiv från Rybakkens sida. Möjligheten till interaktivitet tycks finnas med som en aktiv komponent i hans formgivning, vilket inte är detsamma som att säga att den är ett krav. Denna fina balansgång mellan kreativitet och interaktivitet, återspeglas på ett utmärkt sätt i hans Light Tray (2011), där han utgår från att användaren är en aktiv medskapare.
Allt ljus på designpristagaren
Nyligen kom också hans debut inom industriell formgivning i form av finurliga entrémöbler baserade på en trefot (Kiila Collection, 2017). Jag häpnar över det självklara sätt på vilket han i ett enda svep löser både konstruktionen av och upphängningsfunktionen i klädhängaren utan att det på något sätt förminskar idén om trefoten som den bärande formgivningskomponenten.
Återstår så bara min återkommande önskan om att den urvalsprocess som föregår valet av mottagaren av Torsten och Wanja Söderbergs generösa designpris, skall bli mer transparent. Detta sker bäst genom att man på våren, på Röhsska museet visar upp och diskuterar de formgivare som föreslagits av jurymedlemmarna för den designintresserade allmänheten.
