Du är ingen skådespelare, du är en kändis. I’m going to kill your play.
Så säger teaterrecensenten Tabitha Dickinson till Riggan Thomson i filmen Birdman.
Nu har jag inte makten att döda Russell Brands bok, men jag kan säga att han inte är någon författare utan bara en kändis.
Till er vars hater-fingrar redan rycker kan jag säga att jag var skribent innan jag blev känd. Jag fick mina skrivjobb trots att jag var en ful nobody, inte för att jag var känd.
Russell får bara ge ut böcker för att han är känd.
Russell Brand är den känslige Smiths-älskande pojken med bulimi från Essex som växte upp med shoppingcenter, porrtidningar och crack och blev en Jesus look-a-like som gillar accessoarer. Han fick sparken från MTV för att han kom klädd som Osama Bin Laden dagen efter elfte september och för att han tog med sin knarklangare till jobbet. Han har även varit gift ett år med Katy Perry.
Nu vill han göra revolution genom att uppmana alla att inte rösta. Snabbversionen lyder: Det är inte ’Rösta inte, titta på porr’ utan ’Rösta inte, bygg ert eget system’.
Han vill ha en social omkalibrering och direktdemokrati. Skulder ska avskrivas. Liv ska gå före vinst. Istället för BNP ska lyckan hos invånarna mätas. Företag ska dödas. De företag som ska få finnas kvar ska använda sunt förnuft och vara lyhörda. Alla titlar ska avskaffas, privat säkerhetsbevakning av människor ska bort. Han tycker att Castro var toppen, problemet var bara att andligheten saknades.
Lösningen finns i meditation. Vi är natur och vi är alla osynligt sammankopplade och vi måste bli aktiva medborgare istället för medgörliga subjekt.
Här någonstans ber Russell oss att stanna upp och påminna oss om att vinst innebär överflödspengar som egentligen inte behövs efter det att alla kostnader har täckts.
För pengarna Russell tjänar på den här boken ska han starta ett kafé och ett produktionsbolag som drivs för att åstadkomma sammanhållning, inte pengar, demokratiskt styrt av de anställda. Inga chefer. Ingen vinst. Ingen skit.
Vad som ska skydda de anställda under de magra åren, som alla företagare upplever, om inte föregående års vinst framgår inte.
Jag har ett par frågor till Russell. Han skriver att företag ska göra nytta istället för att dominera oss, men han som är så bra på att meditera kan väl med hjälp av det andliga sluta att låta sig domineras av till exempel en sko?
Han skriver om endorfinkicken man får av att ge, men varför skriver han inget om bitterheten då ingen ger tillbaka?
Russell skriver att kärlek är medfött och att vi måste lära oss att hata. Men när han kommit ut ur den nyfrälsta nykterist-psykosen kommer han inse att det är precis tvärtom.
Det är skönt att Russell har kändisskapet att falla tillbaka på när hans produktionsbolag och kafé konkar.
