Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Runeborg skapar osäkerhet

Det finns en grå och frätande humor i Björn Runeborgs roman, skriver Carl Erland Andersson som uppskattar att berättelsen är lite svår att förhålla sig till i motsats i till mycket samtida litteratur som bygger på det förutsägbara och lättdefinierade.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det är märkligt hur en av Sveriges bästa författare, Björn Runeborg, ständigt tycks placerad ur fokus, i dunklet bortom spotlighten, i  marginalen, trots ypperliga kvaliteter. Sen debuten 1962 har han gett ut 33 böcker, den aktuella romanen Estonia medräknad. De jag läst har varit utmärkta, stundtals lysande, så varför är han sällan omnämnd? Det är ju möjligt han anses alltför oattraktiv för litterärt kändisskap. Kanske skyr han själv det. Inte heller poserar han som god och empatisk åsiktsmaskin. Han är berättare i stället för varumärke.

Å andra sidan uppfyller han det ständigt upprepade kravet att skildra samtiden, men aldrig ur anbefallda synvinklar och perspektiv, dessa som konstrueras i syfte att bekräfta för dagen proklamerade teorier och idéer, de som efter några debattomgångar mest smakar fadd, ständigt vänd tugga i mun. Existerar det åsiktskorridorer ignorerar han dem, en bra strategi. Och litteratur är inte främst till för läsarens självsmek, andra narcissistiska praktiker att förtiga.

Ta nu Estonia, romanen för dagen. Trots titeln är den inte en detaljerad skildring av båtens undergång, och den levererar inte raffinerade konspirationsteorier om vad som utlöste katastrofen. Ej heller är den en spännande skildring av vanliga människors hjälteskap i nödens stund. Estonias förlisning utgör helt enkelt bara slutpunkten för huvudpersonerna Karinas och Petters oförmåga att nå varandra, speciellt när de för en gång skull tycks ha gjort det. Det där sista är en paradox av den typ som ständigt varieras i romanen, utan markerad smartness, bara som uttryck för människolivets erbarmliga ofullkomlighet. Där alla är inlåsta i sig själva och ensamma, och samtidigt totalt beroende av gemenskap, dålig eller bra.

I detta finns en sorg, och grå frätande humor. Björn Runeborg skriver både lätt- och svårläst, tätt och snabbt, man måste hänga med. Vilket man kanske inte alltid gör. Också det kan vara en del av hans etik/estetik. Att inte frestas skildra det ofullkomliga, kantigt oförmögna och oförutsägbara alltför avrundat och självklart. Vilket är svårare än man tror. Berättandet i sig har ju en tendens att automatiskt skapa banala strukturer och mening. 

Björn Runeborg tycks sträva efter att söka sig till de ställen där strukturerna skär sig, de psykologiska, sociala, politiska sammanhangen gnisslar. Utan att någon av hans personer egentligen märker det, eftersom alla spelar med, efter regler som efterhand uppfinner sig själva. Det gör det stimulerande men svårt att skriva om honom, då tyngdpunkterna i hans berättelse hela tiden förflyttas.

Så här är grundstoryn i Estonia. Året är 1994 och Petter jobbar på en bank i Tallinn. Nu kommer hustrun Karina på besök. Hennes avsikt är att informera Petter om att hon vill skiljas. Genast vrider Runeborg motiv och syfte ur de sedvanliga samlevnadsgängorna. Karina vill inte skiljas från Petter därför att han är Petter, hon vill skiljas därför att hon alltid vetat att hon ska skiljas, oavsett från vilken karl. Detta inte nödvändigtvis ett uttryck för frihetslängtan; hon har tvärtom konstruerat sig en determinism. Hela tiden skjuter hon dock på det; snart, om en stund eller i morgon ska hon berätta det för Petter. De ständiga uppskjutningarna är en av berättelsens mest försåtliga mekanismer.

Medan Karina sover bokar Petter om hennes biljett, och köper sig en själv. Han vill att de tillsammans ska resa hem till Sverige med Estonia samma kväll. 

I väntan på avresa, och medan Petter befinner sig på sin bank, tar Karina kontakt med den estniska familj hon träffat på ditresan, och blir inblandad i slingriga, lätt Kafka-artade turer där bland annat den unge mannen Peep vill visa upp Karina som förebild för sin flickvän Aina, då den senare på det sättet skulle befrias från ”Estlands tyngd” genom att förstå att Karina inte besväras av Sveriges tyngd. Vad Peep inte beräknat är att Aina av mötet med Karina i stället inspireras att göra slut med honom. Det förebildliga kan vara mycket oförutsägbart. Och medan Karina dansar och dansas runt i familjens turer utsätts Petter för sina obegripligheter på arbetet. Det är som om de på varsitt håll genomlever varsin förvirrad roman innan de åter möts i regnet och blåsten kring Estonia.

På båten säger hon äntligen att hon vill skiljas. Då svarar han att det har han förstått hela tiden. Sedan hörs en smäll, en stöt går genom båten och vad som återstår är kyla, natt och katastrof.

Själva berättandet, förskjutningarna skapar en ständig osäkerhet, en medveten skevhet, saboterande billigt igenkännande. Björn Runeborg är en social författare. Vi befinner ju oss hela tiden i andras blickfält, bedömda och vägda och mätta, utsatta för övriga mänsklighetens projekt och projiceringar. Vi fantiserar ihop våra egna determinismer och förstår inte varför de andra inte anpassar sig till dem. I ensamhet är man ingen, men det är liksom dit Karina strävar. Det är som ville hon ur det sociala. Sömn är integritet, säger hon. Den kan ingen dela med en. Där är man bara sig själv. 

Som ofta har Björn Runeborg åstadkommit en berättelse som är lite svår att förhålla sig till. Gudskelov, i en litterär samtid som mestadels bygger på det förutsägbara och lättdefinierade.