På norska heter Roy Jacobsens roman Vidunderbarn. I svensk översättning (njutbart utförd av Staffan Söderblom) blir det Underbarn. Extraordinära barn, alltså, inte barn till monster. Den dubbeltydigheten finns bara på svenska. Men den finns också inbäddad i Jacobsens text, i barnets kärlek till en mor som kanske tvingades svika mer än barnet riktigt kan eller kunde omfatta.
Det handlar om pojken Finn och hans frånskilda mamma. De, men också hela det norska 60-talet, bor i en lägenhet i en arbetarförort till Oslo. Tiden flyttar in med tapeter, följs av en mystisk fackligt aktiv inneboende och en skadskjuten halvsyster (från den förolyckade faderns sida) och utmynnar i förlust, vemod och högre lön.
Utan skarvar låter Roy Jacobsen barnet Finn och den vuxne Finn gå in i och ut ur varandra. Finn berättar och återberättar, ser och tolkar. Perspektivet är oftast barnets, mognaden och den melankoliska humorn den vuxne mannens. Allt går inte att minnas, allt har inte något svar. Sextiotalet ”förvandlade staden från något gammalt och nedslitet med minnet i behåll till något modernt med galopperande alzheimer”.
Finn är en skötsam pojke med läshuvud, social begåvning och mod. Den dag han och modern bestämmer sig för att öppna hemmet för Finns halvsyster, Linda, blir hon snabbt familjens centrum. En kil mellan son och mor, en påminnelse om tillvarons skuggsidor (såväl Lindas som moderns egna), men också en delad kärlekshandling och uttryck för en till synes bergfast solidaritet.
En dag hämtar myndigheterna Linda. Och till Finns förtvivlade förundran låter mamman det ske. Hon omvandlar det till och med till något som nästan inte hänt. Kanske var Linda bara en ängel från Vår Herre som de för en tid fått ha till låns. I det där uppgivandet spelar den fackliga inhysingen en oklar roll; det är något han gjort eller hotat att göra – något bortom den lojalitet som är Finns och mammans självklara kitt.
Underbarn är en bitterljuv realistisk fragmentroman, men också en allegori över en tid som var alldeles nyss. Den vuxne Finn, den skötsamme arbetarpojken, är ute på andra sidan, han, liksom modern, har ”fått det bättre”, men de har också att handskas med det brutala sveket mot Linda: att de bara lät det hända, att de gav upp kampen för solidaritet.
