Det finns i hela Roy Jacobsens författarskap, från debuten 1982, ett brett stråk av medkänsla. Med detta sagt skall också påpekas att det är en grundton som barmhärtigt nog saknar minsta spår av såväl övertydlighet som kladdig sentimentalitet. Jag skulle tro att det är just detta, i kombination med språklig lyhördhet och en enastående förmåga att skapa isolerade rum som i sig omfattar ett helt universum, som gör hans författarskap till ett av Nordens i dag mest betydelsefulla och hyllade.
Kännetecknen fanns i Underbarn, en ljuvligt krass barndomsskildring som vann Jacobsen en stor publik även bortom kritikerna, och givetvis också i Ånger, som i sig faktiskt är något av en omskrivning av dystopin Virgo (1989).
När den drygt sjuttioårige Hans Larsen lämnar fängelset möter han inte bara det obarmhärtiga liv utanför murarna som nog bara den som tillbringat lång tid i internering kan vittna om. Med sig bär han också ett sedan länge oöppnat brev från dottern som, när han väl läser det, besannar hans värsta farhåga, att det inte finns något att återvända till; hustrun är död, dottern vill inte ha med honom att göra. Att i detta livets slutskede ändå överleva blir den rasande Larsens mer eller mindre omedvetna drivkraft, och parallellt rör sig dottern och barnbarnet i en cirkelrörelse som snävar in mot den föraktade äldre mannen.
Med en stor känsla för nyanser, där inte minst tystnaden har sin givna betydelse, har Roy Jacobsen skapat en bitvis mörk roman om svek och förtvivlan, där klassperspektiv skiftar och innefattar varandra, men där också en nåd skimrar över de mest utsatta, i relationen mellan en far och hans efterlevande och i ålderdomens passion. Så blir det humanistiska dramat Ånger en stor roman, central i ett oerhört rikt författarskap.
