Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Santtu-Matias Rouvali.

"Rouvalis entusiasm bär musiken in i framtiden"

Valet av Santtu-Matias Rouvali berättar om någonting nytt och oberäkneligt, skriver Magnus Haglund i en kommentar till valet av ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker.

När Symfonikernas nye chefdirigent presenteras från podiet på Konserthuset går det inte att ta miste på glädjen och entusiasmen bland medlemmarna i orkestern. De sitter utspridda i bänkraderna närmast scenen och applåderna vill aldrig ta slut när den unge finländaren Santtu-Matias Rouvali tar emot blommorna från Konserthuschefen Sten Cranner.

Det är uppenbart något viktigt som har fötts i Rouvalis möten med orkestern, senast i april i år när han dirigerade Philip Glass konsert för två pianon och Stravinskys Petrusjkasvit. Det man slår följe i är kärleken till musicerandet, till det som föds i nuet, i skapandets rörlighet. Det är detta som i slutändan skapar en sådan nerv i orkesterns framföranden. När det finns en intensitet, en levande klang.

Mycket bygger på ordlös kommunikation, ett förtätat lyssnande som också är en äventyrlig anda. Det är därför det blir så speciellt när Symfonikerna tar sig an exempelvis Sibelius symfonier. De föds på nytt.

Med Rouvali, född 1985, uppstår nya territorier att erövra i förhållande till det nordiska arvet, och just förvaltandet av Sibeliustraditionen har nog varit avgörande i chefdirigentvalet. Det rör sig om allt annat än neutral mark. Sibelius och Stenhammar, och spänningen dem emellan, är något av en nyckel till Symfonikernas klangbild, och spelet har inte bara historiska utan också personliga rötter.

Det kommer att bli enormt spännande att följa Rouvalis arbete med just den här repertoaren. På vilket sätt kommer han att ge den nordiska klangkänslan nya schatteringar och nya laddningar?

Det första man lägger märke till när Rouvali tar till orda är annars den obekymrade hållningen. När han beskriver sin beundran för orkestern och dess speciella sound använder han ord som lycklig, leende och avslappnad. Och så lägger han till: Why not? Detta lilla uttryck, varför inte, fångar en sorts ledighet och lätthet som kan bli ytterst betydelsefull när den tar sig klingande gestalt. En iver att ta sig an världen och se den med nya ögon, en upptäckarglädje i själva tonflödet. Hur viktigt är det inte med en frihetlig anda när man tar sig an Beethoven och Mozart?

Ja, vi behöver traditionen och länkarna tillbaka i historien, men inte som statiska enheter, utan som delar av våra egna liv. Det som händer med Göteborgs Symfoniker är en angelägenhet av stor vikt för alla som bor i Västra Götaland, unga och gamla, och den där entusiasmen hos orkestern får musiken att bära in i både samtiden och framtiden.

Valet av Santtu-Matias Rouvali berättar om någonting nytt och oberäkneligt, och kanske är det så att Göteborgs möjligheter som urban arena har att göra med förmågan att använda sig av denna fras och ge den nya innebörder: Varför inte?