I sin förra bok Arbetssamhället ifrågasatte sociologen Roland Paulsen om arbete åt alla verkligen är vägen till lycka. Huvudtesen var att det på en automatiserad och effektiviserad marknad knappast finns arbete åt alla, och att arbetslinjen därför med nödvändighet leder till Kafkaliknande absurditeter som att låta människor måla om nya stolar i Fas 3.
Medborgarlön och förkortad arbetstid ligger förstås i förlängningen av tankegångarna, idéer som är osynliggjorda i partipolitiken numera, men som är desto livligare i forskarsamhället och den fria debatten. I sin nya bok Vi bara lyder går Paulsen ner till det skikt som verkligen illustrerar arbetslinjens, denna arbetsetikens höga visa, tillkortakommande: de 400000 arbetslösa. Närmare bestämt bestämmer sig Paulsen för att – sedan han själv blivit arbetslös – göra en etnografisk fältstudie på arbetsförmedlingen.
Förlaget kallar myndigheten för Sveriges minst omtyckta i sin reklam, det borde nog reserveras för Försäkringskassan, men historierna om meningslösheten i Fas 3 och hurtfriska jobbcoacher som inte coachar fram ett enda jobb är numera en del av den svenska folkloren.
Paulsen är sociolog, men arbetar mera som en etnolog eftersom han håller sig på individnivå. Hans egen klassresenärsbakgrund bildar en fond för berättelsen, och för maktkritiken. Strukturella företags- eller nationalekonomiska faktorer tar han inte upp. Till exempel New Public Management, som med målstyrning och extremt ohanterliga dokumentationsverktyg driver människorelaterade verksamheter till att mäta kvantifierbara resultatfaktorer som vore det fråga om biltillverkning.
Inte heller tar han upp teorin om Nairu, jämnviktsarbetslöshet, som förespråkar en viss (men numera alltmera osäker) nivå på arbetslösheten för att hålla nere inflationen. En stor skara arbetslösa pressar ner lönenivåerna. Eller People Management och alla dess psykologiska underavdelningar som kognitiv beteendeterapi och positivt tänkande, som nog förklarar kränkande behandling bättre än bara enskilda tjänstemäns illvilja.
Lydnad är Paulsens främsta undersökningsområde, och han skriver en suverän sammanfattning av de olika strategier som människor tar till för att klara av att lyda i system som alltfler inser är hopplösa. Paulsen behöver ingen retorik för att hävda sin maktkritik, det är maktkritiken som är bokens själva näringsämne.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift numera är inte att skapa arbeten. Den är till för att kontrollera de överblivna, de utsorterade, de onödigförklarade: de besvärliga människor som Paulsens intervjuade handläggare har så svårt att sätta etiketter på i dokumentationssystemen. Klassförakt genomsyrar myndighetsutövningen, och tar sig uttryck i byråkratiska katalogiseringsakronymer.
Samhällets inställning – det är upp till den enskilde – uttrycker inte bara en nationalekonomisk och ideologisk dogm, utan också en förfärande människosyn. Det så kallade utanförskapet är som en kombination av etnisk rensning och folkuppfostringskampanj.
Paulsen bekräftar att arbetsförmedlingen faktiskt sorterar människor utifrån – vetenskapligt starkt ifrågasatta – normalfördelningskurvor över begåvning i stället för individuella bedömningar. Intervjun med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin mot slutet av boken bekräftar bilden av en humanism som ersatts av moraliserande paternalism.
Paulsen skriver bra, personligt, roligt och samtidigt akademiskt mycket trovärdigt. Många iakttagelser är träffsäkra, som att reell kompetens betyder allt mindre. Det är snackandet, lanseringen av det personliga varumärket, som avgör samhällsposition. Prestation bedöms utifrån inövad svada snarare än faktiska resultat.
Urholkandet av kompetenser förklarar naturligtvis mycket av samhällets samtida svårigheter, från infrastrukturkrasch till bristfällig social omsorg. Paulsen gör processen kort med kunskapssamhället, och pekar i stället på utbildningsinflationen: att yrkesfunktioner som inte alls förutsätter det ändå avkrävs högskoleexamina.
Texten har visserligen fotnoter, men kunde lika gärna genrebestämmas som reportage. Skulle Paulsen ännu en gång bli arbetslös som sociolog har han definitivt en framtid som journalist och författare.
Med enkla, lågmälda medel förklarar han några av de mysterier som plågat oss alla som undrar vad som hänt med Sverige och den offentliga tjänstesektorn, och varför alla myndigheter, inte bara arbetsförmedlingen utan också socialtjänsten, fortsätter verksamheten som om inget hänt trots att det råder kaos. Under alltsammans föds en otäck misstanke att makten i Sverige inte längre är en demokratisk makt, utan makt för maktens egen skull.
.
Ämnet
Roland Paulsen blir arbetslös och skriver in sig på arbetsförmedlingen. Han hamnar snabbt i gräl med sin handläggare och bestämmer sig för att återkomma och göra en etnografisk fältstudie, det som nu blivit boken Vi bara lyder.
Skribenten
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker på GP Kultur. Kommenterade senast Yasar Kemals bortgång.
