Rogneruds vetenskapskritik blir naiv

Vi lever i en tid som är på väg att upphöja vetenskapen till lag och forskaren till domare. Den tesen försöker ekonomijournalisten Knut Kainz Rogneruds punktera i sin nya bok Tio trasiga teorier om ekonomi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Litteraturförteckningen till ekonomijournalisten Knut Kainz Rogneruds nya bok Tio trasiga teorier om ekonomi är kort – och omfattar ett knappt sextiotal böcker. En vetenskaplig text med samma anspråk – att granska de teorier och modeller som ”styr det västerländska samhällsbygget” – hade krävt en betydligt mer omfattande litteraturlista (och fler sidor). Dessutom hade den inte avstått från att förteckna de artiklar som ligger till grund för många av de tio kapitlens resonemang (dessa referenser återfinns nu istället i notförteckningen). Den där litteraturförteckningen säger något om både textens anspråk och problem. Det är inte en vetenskaplig text, utan det är ett försök av en välskrivande och pedagogisk ekonomijournalist att befria en del av de nationalekonomiska teorier och nyckelbegrepp som skapar förutsättningarna för vår värld – från den vetenskapliga nationalekonomin. Ja, kanske från vetenskapen helt och hållet. För en av de teser som Rognerud driver i sin bok (om än inte utsagt just så) är att nationalekonomins vetenskapliga anspråk är högst tvivelaktiga. Eller snarare, att nationalekonomin är en tvivelaktig vetenskapsgren. I den andra halvan av boken, i det sjunde kapitlet där han granskar och kritiserar den lag om hur förmögenheter växer som den ekonomiska superstjärnan Thomas Pikettys (”vår tids Karl Marx”) utvecklat, citerar han en kommentator i Financial Times: ”Det vore ett mirakel om det någonsin fanns en ekonomisk studie som inte var full av fel. Nationalekonomi är inte och kommer aldrig vara en vetenskap, det finns fundamentala brister i all ekonomisk data som underminerar deras integritet”. Rognerud beskriver kommentaren som ”sansad”. Han kommenterar den inte närmare, utan fortsätter efter att ha återgivit den rakt in i ett annat resonemang, som handlar om att Pikettys storsäljare Kapitalet i det tjugoförsta århundradet är en bok som många köpt men få har läst. Detta styrker han med hänsyftning i texten till en matematiker (Jordan Ellenberg) som ska ha mätt hur läsare som använt en viss läsplatta indexerat Pikettys text. Kanske menar Rognerud att problemet med Piketty är dubbelt: dels lider hans succébok av samma ovetenskaplighet och räknefel som andra nationalekonomiska teorier, dels är hans läsare omedvetna om det eftersom de inte orkat läsa hans bok längre än till – i genomsnitt – sidan 26.

ANNONS

Osäkra metoder

Jag vet inte. Rognerud gör en stor poäng av den kritik mot Pikettys teoribygge som formulerades av Financial Times ekonomiredaktör Chris Giles 2014. Det handlar om dubiösa källor, tvivelaktiga val av tidsserier ocholämpliga sätt att skapa genomsnitt.Om man räknarpå ett annat sätt så har förmögenhetskoncentrationens utveckling inte alls beskrivit den kurva som Piketty hävdar, då har tvärtom förmögenhetskoncentrationen hos de rikaste i samhället legat tämligen stilla i både USA och Europa det senaste halva decenniet. I det här skedet i läsningen är det, som i de flesta av bokens kapitel, lätt att tro att Rognerud tillintetgjort – eller anser sig ha tillintetgjort – den nationalekonomiska teoretiker som han riktat in sin kritik mot. Men istället – efter att ingående redogjort för kritiken mot Piketty och dennes försök att förklara sig – konstaterar författaren att det är omöjligt att säga vem av de två debattörerna som har rätt. ”Metoderna är osäkra, bristfälliga och de ger utrymme för tolkningar …”.

Kritiken blir naiv

Rognerud skriver väl, lätt och tillgängligt. Egentligen sympatiserar jag också med hans föresats: att punktera de nationalekonomiska teorier och teoretiker som överbetonar sådant som marknaders jämviktssträvan, det mänskliga handlandets rationalitet och nationalräkenskapernas förmenta könsneutralitet. Det besvärande är att Rogneruds vetenskapskritik blir naiv. Problemet är knappast nationalekonomin som sådan (även om det naturligtvis går att efterfråga breddande perspektiv och större ödmjukhet, vilket Rognerud också gör). Problemet är snarare den politiska tillämpningen av de nationalekonomiska teorierna – och oviljan att se att teorier kan förklara det förgångna, men – eftersom det handlar om människor och mänskligt handlande – har betydligt svårare att förutsäga framtiden.

ANNONS

Teorier motsägs

Vi lever i en tid som är på väg att upphöja – eller kanske redan gjort det - vetenskapen till lag och forskaren till domare. Med vetenskapliga resultat ska allt från föräldrautbildning och pedagogik till kriminalvård och räntepolitik "evidensbaseras”. Varje metod, varje insats ska grundas i någon sorts forskningsresultat – som om det fanns en samsyn inom vetenskapen. Det där är en översättning av perspektiv från ett fält (det akademiska) till ett annat (det samhällspolitiska) och det är synnerligen problematiskt eftersom relationen mellan människa och människa och samhälle är betydligt mer komplext än så. Den insikten önskar jag att Rognerud hade gett en större plats i sin text. Att en dominerande teori förr eller senare motsägs eller modifieras av en annan, ja, det är så det ser ut i vetenskapssamhället. Det betyder inte att vetenskapen ”har fel”. Det betyder snarare att samhälls- och humanvetenskapen aldrig kan (och aldrig bör) göra anspråk på enkla lagbundenheter. Vad man ser beror på var man står och på vad man riktar in blicken. Det gäller också i politiken. Ja, det gäller i synnerhet i politiken.

ANNONS