Mitt under julhandeln 2010 sprängde sig en man till döds på en svensk affärsgata. Diskussionen kring självmordsbombaren Taimour Abdulwahab handlade därefter om att även det ”oskyldiga” Sverige drabbats av internationell terrorism och utelämnade den viktiga delen av problematiken: Sverige var sedan 2002 stridande part i det USA-ledda ”kriget mot terrorismen”, via trupp i Afghanistan. Men i västvärlden anses det självklart att detta fjärran krig, liksom alla liknande militära äventyr, ska vara befriat från hot mot det egna landets befolkning på hemmaplan. Att ”vi” fritt ska kunna använda krigets våld ”där” mot ”dem” utan att drabbas ”här”. Vilket naturligtvis är en omöjlighet i en globaliserad verklighet.
”En terrorist är någon som har en bomb men inget flygvapen”, har historikern Lars Ilshammar sagt. Denna förklaring kan verka enkel, men säger något väsentligt om synen på dödligt våld och det svåranvända begreppet ”ondska”. Frågan ligger hela tiden under ytan vid läsningen av boken Terrorist’s creed av en av världens främsta modernhistoriker, professor Roger Griffin vid Oxford Brookes-universitetet i England. Boken undertitel lyder fanatical violence and the human need for meaning och just i satsen ”fanatiskt våld” ligger den extra dimension av undermålighet som vi lägger i begreppet ”terrorism”, jämfört med dödligt våld som utförs av reguljär stridande trupp i statlig regi. Slutresultatet må vara detsamma – en sönderbombad stadsgata tapetserad med inälvorna från döda civila, exempelvis. Men i skillnaden mellan att åstadkomma detta via en Hughes AH-64 Apache-attackhelikopter respektive rörbomber i en ryggsäck full med spik lägger vi ”fanatism” och därmed etisk avvikelse. Främst eftersom självmordsbombaren avlider i anfallet medan helikopterpiloten planerar att överleva.
År 1795 uppfanns ordet ”terrorism” i den brittiska tidningen The Times. Det beskrev då det mordiska skräckvälde som blivit resultatet av franska revolutionen, alltså något vi idag skulle kalla ”statsterrorism”, påpekar Griffin. Under 1900-talet har terrorism istället beskrivit en viss typ av, oftast urbant, gerillaliknande icke-statligt våld som främst riktar sig mot civila. Exakt definition saknas, på grund av den extra dimensionen av moralisk anklagelse mot utövarna. Den enes ”frihetskämpe” är den andres ”terrorist”, vilket märks i att både Stalin och Hitler kallade fientliga civila kombattanter för ”terrorister”. En benämning vi idag underkänner, exempelvis angående den norska motståndsrörelsen 1940–1945. Men för Hitler var den sanning.
På samma sätt är det ytterst få av dagens terrorister som ser sig själva som detta. Egentligen borde alltså begreppet vara vetenskapligt obrukbart, men behovet av det är så stort – särskilt efter 11 september 2001 – att det är nödvändigt. ”Redan 1988 existerade 109 definitioner av terrorism”, påpekar Griffin och tillägger att efter 11 september har definitionshysterin ”gått på steroider” utan att problemet närmat sig en accepterad lösning.
Även det västerländska ”kriget mot terrorismen” är en omöjlighet, har det påpekats, exempelvis av den amerikanske lingvisten George Lakoff. Denne skriver att ”terror” är ett substantiv och att det därmed ”inte kan förstöras med vapen eller genom ett fredsfördrag. Ett krig mot terror har inget slut”. I förlängningen en beskrivning av striden utifrån George Orwells roman 1984, där staten såg till att vara indragen i krig för krigets egen skull, uttryckt i slagorden: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Med hjälp av evigt krig mot terror kan medborgerliga och mänskliga rättigheter undanröjas – exemplifierat via fånglägret i Guantanamo Bay, avlyssning av oskyldiga medborgares elektroniska kommunikation och så vidare. Griffin är inne på en liknande linje, då han påpekar att risken för att dö i terrordåd egentligen är mikroskopisk: ”År 2001 dog 42196 amerikanska medborgare i trafikolyckor, mindre än 3000 dog i 11 september-attackerna.” Ändå blir hans slutsats att terrorismen har en enorm effekt på våra samhällen, därför att den tolkas som ett hot mot hela vår sociala existens.
Sociologen Zygmunt Bauman har myntat uttrycket ”Titanic-syndromet”, vilket innebär kollektiv skräck för att civilisationen enbart är en lövtunn ishinna vilken vi ständigt riskerar att falla igenom. Liksom passagerarna på lyxkryssaren Titanic, som i ena sekunden levde ett normativt västerländskt liv för att andra sekunden kämpa för sin fysiska överlevnad, i en värld där allting invant (pengar, status, stora och små bekymmer) var fullständigt oviktigt. Terrorism kan göra exakt samma sak med oss, på en shoppinggata under den svenska julhandeln exempelvis. Griffins slutpoäng blir att terrorismen har blivit en central del av västerlandets berättelse, kanske snarare än en konkret företeelse. Detta dystopiska narrativ syns idag överallt i populärkulturen och särskilt i spelfilm – och då inte bara i James Camerons enorma kassasuccé Titanic från 1997.
”Terroristen” övertog filmskurkens roll redan under slutet av kalla kriget, då ”ryssen” var på väg att omtolkas från ond till god under 1980-talets glasnost och perestrojka. I dagens populärkultur syns ”terroristen” överallt – ansiktslös med palestinasjal virad över hela huvudet ner till halsen och handeldvapnet AK47 nonchalant hängande vid höften. Runt honom ond bråd död i form av självmordsbomber och rasistiska stereotyper om ”muslimer”.
Parallellt existerar en positiv värld av västerländska terrorister, som agerar i spelfilmer som Matrix och V for Vendetta (varifrån dagens populära Guy Fawkes-mask är hämtad). Detta är ”god västerländsk terrorism”, arvtagare till självbilderna hos IRA och Baader-Meinhof, en protest mot ”förtrycket” – som sedan har ytterligare en motbild i fascisten Anders Behring Breiviks politiska terror.
Griffins slutpoäng är att samtliga terrorister har förlorat sin kamp på förhand. De är en del av en medieberättelse. Griffin skriver (något redigerat):
”Terrorismens behov av media för att maximera terrorn har blivit ett beroende. Terrorismen har blivit en medieknarkare. Terroristen har blivit impotent. Symbiosen mellan den moderna terrorismen och de globaliserade medierna är bara möjlig på grund konsumentens ständiga krav på ett stadigt flöde av paketerade händelser och bilder som föder allmänhetens omättbara hunger för ställföreträdande och virtuella katastrofer.”
Roger Griffins anser att vi lider av ett narkotiskt behov av dystopier, en ständig bekräftelse av den kommande apokalypsen. Tv-bilder av självmordsbombares verk tillfredsställer oss, om än enbart för sekunden. En katastrofonanerande samtidsbeskrivning minst lika hemsk som terrorismen själv.
ÄMNET
Modernhistorikern Roger Griffins bok Terrorist’s creed: fanatical violence and the human need for meaning.
SKRIBENTEN
Henrik Arnstad är författare och kulturskribent. Aktuell med boken Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.
