Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rodriguez spränger vår smärtgräns

SIN CITY: Du måste nollställa hela ditt personliga moralkonto för att kunna titta på Sin City. Klarar du det, eller ens är intresserad av att försöka, så kan Sin City vara en stilistiskt begåvad film.
Två fyrar
SIN CITY
Regi: Robert Rodriguez
Med Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Benicio Del Toro, Clive Owen, Rutger Hauer mfl
USA, 2005
Palladium
>Serieadaption. Robert Rodriguez har redan plöjt igenom ytterligare en av Frank Millers serieförlaga med samma namn. Nästa år kommer Sin City 2 och med den ännu mer stiliserat övervåld.
För även om Sin City är så mycket serietidning som en film kan bli med riktiga skådespelare så lämnar jag ändå biosalongen med en viss känsla av illamående. Man kan bara tåla så mycket av sönderskjutna huvuden, avslitna kroppsdelar och till sist också en bortsliten penis innan det står en upp i halsen. Och då spelar det ingen roll att blodet är stiliserat i vitt och gult.
Sin City är en på många vis extrem film. Rollfigurerna ligger mycket nära seriens förlaga och både Mickey Rourke och Benicio Del Toro har tillbringat åtskilliga timmar i sminket för att få till sina barockt svällande ansikten. Våldsamheterna och pornografin är också hämtad från vuxenseriernas värld och befinner sig därmed långt från det normala Hollywood. Rodriguez struntar blankt i att vår smärtgräns för vad som visas i en serieruta är mycket högre än den som gäller på film.
Den klipp och klistriga berättartekniken är däremot numera så vanlig att man knappt reagerar på hur rollfigurernas öden flätas in i varandra. Rodriguez polare Tarantino har för övrigt gästregisserat en scen där Benicio Del Toro sitter i en bil och pratar trots att han har fått halsen avskuren. Våldet påminner mycket om det i Rodriguez tidigare film From dusk til dawn men med nästan all den skruvade humorn ersatt av ultrafuturistisk och råcynisk film noir.
Du måste nollställa hela ditt personliga moralkonto för att kunna titta på Sin City. Ungefär som med ett barnförbjudet dataspel, den mest brutala metalmusiken eller hiphoppens våldspornografiska avarter. Klarar du det, eller ens är intresserad av att försöka, så kan Sin City vara en stilistiskt begåvad film, en knarkad mardrömsversion av en Raymond Chandler-roman, och inte minst en sista plats i rampljuset för föredettingarna Mickey Rourke och Rutger Hauer.
Alla vi andra kräks och går vidare.


JOHAN LINDQVIST

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.