Fast den Svenska kyrkan skilts från staten, har alltjämt treenighetsläran sin politiska sanktionering. Sedan slutet av 90-talet finns ett pensionssystem, som väl ingen riktigt begriper men i korthet består av tre delar. Där är den allmänna, den tjänsterelaterade och så den börsfondsspekulerande. I den moderna världen lever kanske människor mer i fruktan för orange kuvert än för Bibeln. Går det att tänka sig ett annat tillstånd? Den amerikanska författaren Marilyn Robinson skildrar i vilket fall ett samhälle med lite andra drag än det senkapitalistiskt-sekulära. Hennes fyra, uppmärksammade romaner präglas alla av den kristna tron och de svåra, privata valen.
Religion och familjeband
Debuten Homecoming beskriver förhållandet mellan en medelålders kvinna och hennes två föräldralösa systerdöttrar. I Gilead (2004) återberättar den åldrande prästen John Ames i ett enda långt brev sin släkthistoria för den sexårige sonen. Lila som kronologiskt föregår Gilead men kom ut 2014 har i stället pastorns kringirrande, blivande unga fru som huvudperson. Mot en religiös och lantlig bakgrund tematiserar Robinson vad hem och familjeband innebär. I hägnet av den presbyterianska kyrka författaren själv tillhör, brottas både äldre och yngre generationer i hennes verk med villkoren för samvaro, frigörelse och möjlighet till försoning. Även i en svensk kontext ter sig gestaltning av skuldkänslor, kvinnlig uppoffring och patriarkala uttolkningar av tillvaron som bekanta inslag. Vad som kan verka främmande är den ständigt närvarande Guden och Boken, men den vardagskamp Marilynne Robinson så vackert framställer kunde naturligtvis transformeras till något folkhemskt.
"Svarta måste sköta sig"
Home (2008) är en historia om paret Ames grannfamilj Boughton, som främst utspelar sig under 1950-talet och rymmer nyhetsreferenser till exempelvis Emmett Till, Rosa Parks och den gryende medborgarrättsrörelsen. I en kort passage säger pastor Robert Boughton till sin levnadsmärkte son Jack, att de svarta måste sköta sig och att det mediala intresset för deras kamp antagligen snart avtar. Den som vill kan säkert dra paralleller till prat om bristande integration och svenska värderingar.
Oavsett jämförelser förtjänar Robinsons roman som nu kommer på svenska med titeln Hemma, att läsas i sin egen rätt. Utan att fördöma belyser Robinson den mänskliga inskränktheten. Varken pastorn eller den son han efter ett par decennier återser är några demoner, däremot kan de väl sägas vara motsägelsefulla, försumliga eller kanske bara trötta personer.
Subtilt symboliseras deras kraftmätning av att pastorn i romanens inledning ber sin pojke kalla honom ”dad” eller ”papa”, men i dess slut fnyser åt allt annat än ”father”. Det fåfänga rangordnandet kompletteras av Jacks mer jämspelta relation till systern Glory, som på grund av en svekfull man gett upp läraryrket på annan ort och återvänt till barndomsstaden Gilead. Nu stöttar hon sin alkoholiserade bror. Tillsammans bildar de lod-och vågräta förbindelserna ett mänskligt kors, fast positionerna i Hemma är knappast helt givna. Under dessa tider av McCarthyism intresserar sig Glory halvt i hemlighet för marxismen. Jack stjäl Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England åt henne från biblioteket och gud vet vart de är på väg.
Bitterljuv trosrannsakan
Marilyn Robinson är dock inte någon verklig meningsomstörtare, utan snarast författaren som med små medel och milt sätt förmedlar bilden av komplexa existenser och sammanhang. Det kapitellösa skrivandet med få men precisa miljöbeskrivningar och en dialog som rullar på, skänker ett beständigt intryck. Då den religiösa övertygelsen ytterst är vad människorna i Hemma har att ty sig till, tvingas de ibland till bitterljuv trosrannsakan. Vid ett tillfälle leker Jack och Glory med föreställningen om att inte vara tillräckligt duktig och gudfruktig för den nedärvda gemenskapen:
”Jaha, sa han. ”Nu har vi en lista med mina förlåtliga synder.”
”Presbyterianer tror inte på förlåtliga synder.”
”Jag är relativt säker på att jag inte klassas som ’presbyterian’.”
”Äh, tyst med dig!”
Presbyterianismen är en utlöpare av kalvinismen, som lär att människan har ett förutbestämt öde och samtidigt belönas rikligt om hon jobbar riktigt flitigt. Att läsa Robinson är ingen tröttande bedrift. Inte för att det är någon egentlig tröst, men bekantskapen med Gilead-trilogin ger nog större behållning än det så kallade reformerade pensionssystemet.
