Om soptippen Fresh kills i New York sades det att den genererade så mycket värme att den kunde uppfattas som självlysande av satellitkamerorna som kretsade runt jorden.
Den stängdes runt millennieskiftet efter mångåriga protester från grannarna på Staten Island, som hade fått nog av det jäsande och sipprande sopberget som växt sig sextio meter högt och lagt beslag på ett väldigt fågelmarksområde nära Hudsonflodens mynning. Avfallspråmarna gick i skytteltrafik för att befria Manhattan, Queens och Brooklyn från hushållssopor.
Att vandra omkring på denna konsumtionens baksida var en surrealistisk upplevelse. Det var som om hela tillvaron multnade under de monstruösa arbetsfordonens tyngd. När som helst kunde vi sjunka ner och försvinna under det skräp som vi trodde oss ha blivit kvitt. Det läckte och luktade. Det uppskattades att 55000 fiskmåsar bodde där. När jag besökte Fresh kills några år före stängningen såg jag två döda hästar ligga på en bädd av geggiga plastrester. Vid huvudinfarten hängde en skylt med texten ”Welcome to the end of the world”.
Antropologen Robin Nagle hade då startat en kurs på New York University kallad Garbage in Gotham, och den omfattade både handfasta studier av vårt slit-och-släng och ett mer filosofisk formulerat ifrågasättande av konsumtionssamhället. Första gången jag träffade Nagle pratade hon om ett starkt inslag av rädsla i vårt förhållande till materiella ting; allt måste man kunna göra sig kvitt och fort ska det gå. Även människor förbrukas, de gamla och de sjuka göms undan. Det som kasserats kan påminna oss om döden och får därför inte störa den pågående tjugofyratimmarskommersen.
Nu, femton år senare, kommer Nagles länge aviserade bok om soporna i New York, Picking up, och den är i allt väsentligt en hyllning till de tiotusen anonyma renhållningsarbetare som gör staden möjlig att leva i. Soptippar kan locka fram intellektuella metaforer, men det är också så att de som släpar på säckar och tunnor utför ett av stadens allra farligaste jobb; maskinerna och fordonen är massiva, sopornas innehåll okänt.
Manhattans tidiga historia är full av smuts och sjukdomar. Med organiserad gatsopning minskade dödligheten, men den snabba befolkningsökningen gav även utrymme åt småfifflare och storbovar bland dem som såg en möjlighet att tjäna pengar på behovet av förbättrad sanitet och renhållning. Värdefulla kontrakt blev åtkomliga genom mutor, en maffialiknande struktur byggdes upp. När översten George Waring 1895 gavs ansvaret att rensa upp i en trångbodd och infekterad stad delade han in den i överblickbara distrikt och försåg renhållningsarbetarna med vita uniformer och krav på noggrannhet och punktlighet. Det var Warings sopkvast som släppte in ljus i slummen, kommenterade den engagerade dokumentärfotografen Jacob Riis.
Men avfallet skulle samtidigt ta vägen någonstans. I New York dumpade man det under långa tider i havet.
För Robin Nagle är renhållningsarbetarna vardagens hjältar och hon sätter sig själv i en sopbil för att på sin hud känna riskerna, tröttheten och jargongen. Kanske blir hon också lite väl fascinerad; berättelsen kantrar då mot det närsynta och alltför interna, som om bilen körde i väg med miljöperspektivet och de djupare frågeställningarna. Samtidigt är detta en delvis oskriven historia. Amerikansk mytologi är fylld av skarpskurna profiler – cowboyen, idrottsmannen, polisen, brandmannen – men få bryr sig om vad de män, och numera kvinnor, heter som går upp i ottan för att bära bort allt det som alla andra vill bli av med.
När Fresh kills stängdes fanns varken utfyllnads- eller förbränningsmöjligheter kvar i staden. De lokala politikerna hade lovat att soporna skulle försvinna ur de egna väljarnas åsyn. De måste bort från New York, sa chefen för Bureau of waste disposal till mig på sitt kontor i stadshuset.
Lösningen blev att med lastbil transportera soporna till fattiga landsbygdskommuner, som kunde få en slant för att ta emot dem. Avfallshanteringen privatiserades; med vertikal kontroll över näringen kunde ett antal globaliserade företag med lastbilsarmador och skräpmark i Pennsylvania och på Hawaii skriva lukrativa kontrakt med en miljonstad, som bara var tvungen att bli av med sin enorma, dagliga sopproduktion.
Runtom i världen ser vi hur det som dumpats hamnar hos dem med väldigt lite att kassera. Man kan säga att avfallet spolas medströms, nedför berget. Soptippen är precis som varuvagnen symbol för konsumtionens båda ytterligheter. I New York har man experimenterat med ett pneumatiskt rörsystem – fast trash – som kan minska antalet säckar ute på gatan, men någonstans ska det vi lämnar efter oss ta vägen, oavsett om det bränns, deponeras, säljs eller återvinns.
Soporna är sådant som bärs bort ur våra liv. Det man inte ser har man inte ont av. Det som inte syns finns inte. Men, påminner oss Robin Nagle, varenda liten sak vi ser omkring oss är framtida avfall.
