Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Roberto Bolaño: De vilda detektiverna

Roberto Bolaños roman De vilda detektiverna är vansinnigt rolig - en halsbrytande mix av tragedi och svart humor som för tankarna till den spanske filmregissören Pedro Almodóvar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.


Hur liten roll den spanskspråkiga litteraturen spelar i Sverige jämfört med den anglosaxiska inser man när ett av Roberto Bolaños verk först nu kommer ut på svenska. Hans namn lär vara tämligen okänt här, medan de flesta titlar är översatta till italienska, franska och engelska.
Roberto Bolaño föddes i Chile 1953 och dog i Spanien 2003 av en obotlig leversjukdom som han kämpade mot i flera år.
Vid tiden för sin bortgång skrev han fortfarande på den tusensidiga romanen 2666, som kom ut först postumt. Ett verk jag emotser med spänning. Det handlar delvis om det stora antalet mord på unga kvinnor som ägt rum i den mexikanska staden Ciudad Juarez sedan 1993 och som tio år senare inte var uppklarade utan tvärtom fortsatte. För Bolaños del slutade det dock där. Den som är intresserad kan på den makabra sajten crimelibrary.com få fler detaljer från den så kallade verkligheten och även läsa att polisen under åren misstänkts för att ha hjälpt till att mörka.
Med viss förskräckelse packar jag upp De vilda detektiverna, Roberto Bolaños genombrottsroman från 1998, ur postpaketet och ser att den är på 747 sidor, inklusive noter och efterskrift. Stön! Varför skriver folk så långa romaner? Tänk om den är tråkig! Men redan efter tio sidor ändrar min oro fokus: hur sjutton ska den här vansinnigt roliga och huvudstupa skildringen kunna hålla ända till slutet? Man blir ju rädd att författaren ska gå på alltför spänd lina och plötsligt falla till golvet.
Romanen är tredelad. Första delen börjar 1975 i Mexiko City, där 17-årige juridikstuderanden Juan García Madero kommer i kontakt med "inälvsrealisterna", en obskyr samling unga (mest manliga) poeter som med friskt mod knarkar, knullar och läser sina dikter högt för varandra. Någon annan publik når de inte.
I tredje och sista delen är det 1976 och tre av dem har tagit sig till Sonora i nordvästra Mexiko på gränsen till USA. Deras resa är både en flykt undan en hämndlysten hallick och en tripp för att söka efter en mytomspunnen kvinnlig avantgardistisk poet född på 1920-talet.
Mittenpartiet, bokens längsta, kretsar kring de två unga presumtiva storfräsarna till poeter, Ulises Lima och Arturo Belano, som lär ha viss likhet med Bolaño själv som ung och en vän till honom. I en lång rad monologer berättar en massa människor om sig själva och hur de umgåtts med eller letat efter Arturo och Ulises. Berättelserna spänner över två decennier - från 1976 till 1996 och sträcker sig mellan Mexiko, Chile, Frankrike, Spanien och Liberia.
Till denna odyssé har förmodligen Bolaño hittat färg och stoff från sitt eget nomadiserande liv i ungdomen.
Men storyn fångar också en politisk realitet. Statskupper och politiska mord i Latinamerika och människor som sprids som flyttfåglar över jorden. Upplevelsen att vara ung och rotlös och att komma hem eller bara försvinna och lämna gåtor efter sig.
Men bygger inte även själva litteraturens grunder på att något kan försvinna och uppstå någon annanstans?
Till romanens komiska kvalitet bidrar igenkänningen av det klaustrofobiska universum som en litterär riktning kan utgöra, samtidigt som anhängarna vill vara provokatörer och överskrida gränser.
I fågelperspektiv skulle alla dessa personer bli till små figurer vars stigar då och då korsar varandra. Stundtals i ett kaotiskt mönster, ett hopplöst virrvarr av trådar, men som överraskande kan lösas upp igen och glesas ut.
I närbild - en serie galna men blödande hjärtan.
Roberto Bolaño har jämförts med Jorge Luis Borges. Argentinaren som beskrev universum som ett bibliotek och som faktiskt också avled i en leversjukdom.
Men jag tänker snarare på Pedro Almodóvar. Den spanske filmregissören som halsbrytande mixar tragedi och svart humor. Där människorna hela tiden missar att leva ett rätlinjigt och korrekt liv men på något sätt fixar tillvaron bra mycket bättre än de flesta. Där kontentan är att livet innehåller så mycket elände att det skulle vara omöjligt att överleva med förståndet i behåll utan den svarta humorn.
Finns det något i de spansktalande kulturerna som gynnar den här sortens framställningar?
Man blir ju superavundsjuk.
På sidan 577 på en bar i Barcelona år 1994 filosoferar en luttrad man kallad Inaki Echavarne om det litterära livets villkor: "Under en tid slår Kritikerna följe med Verket, sedan försvinner Kritikerna och det är Läsarna som gör det sällskap. Resan kan vara lång eller kort. Sedan dör Läsarna den ena efter den andra och Verket fortsätter resan på egen hand, även om andra Kritiker och andra Läsare så småningom kommer och gör det sällskap. Så dör Kritikerna för andra gången och Läsarna dör för andra gången och över deras döda ben fortsätter Verket sin resa mot ensamheten".
De vilda detektiverna är tveklöst ett verk av det gränslösa slaget som expanderar och lever sitt eget liv.