Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Ridån upp för tomtar, väktare och författare

Tomas Forser ser en fröjdefull jul på Stadsteatern. Alan Ayckbourn är jämte Harold Pinter 1900-talets främsta engelska dramatiker. Pinter fick nobelpriset. Med rätta tänker många av oss medan andra förfasar sig över hans politiska vrede men också över en dramatik som sluter sig kring mörker och kommunikationslöshet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ayckbourns produktion räknar över 80 pjäser och är utåtvända på närmast chockerande vis i sin blick för det medelklassvulgära. I hans stycken behöver ingen leta efter undertexten. De arbetar i stället med övertexter, allt ligger uppenbarat för den som lyssnar och ser.

I det publiktillvända har Ayckbourns pjäser gjort succé i mer än ett halvt sekel nu. Skådespelarna vänder spelet mot publiken som i en revy och kommunicerar direkt över rampen.

Det draget har inte präglat den psykologiska realism som vi lärt känna och vårdar i nordiskt teaterliv. Säg Ibsen och du hamnar ett bra stycke vid sidan av Ayckbourns gestalter. Eller tänk Ingmar Bergman och Döden och kristet grubbel. dramaturgi.Tilltalet vänds inåt, går den undre vägen och vi blir tittare och lyssnare. Ayckbourn går den övre vägen.

Ayckbourn drar kaniner ur hatten som en trollkarl men serverar inga dramatikens bevingade ord. Några citat ur hans pjäser går vi inte omkring med som verbala troféer. Sådana som mäster Ibsen förser oss med stup i kvarten. Ayckbourns tal är direkt. Men hans pjäser är formidabla uppvisningar av våra sociala tics och ritar upp desperata flyktlinjer i våra livsformer och besvärjelser. Som i En fröjdefull jul, en av hans mest spelade pjäser med premiär 1980. Det vore fel att kalla stycket en klassiker. I den kategorin tävlar inte Ayckbourn. Det räcker med att han insett vilka gåva julen är för en dramatiker. I en intervju säger han att författaren alltid är på jakt efter ett skäl och en situation för att sätta samman en grupp människor som inte står ut med varandra men måste göra det. Bättre tillfälle än julens tre dagar finns inte. Man har tre dagar tillsammans och där finns alltid minst en släkting som ingen står ut med.

Stadsteatern behöver sannerligen en föreställning som denna. En där skratten rullar över parketten och en där utåtriktat skådespeleri kan göras hur grovt som helst när vi känner riterna och lögnerna i våra egna sociogram och familjetvång. Här finns främlingen som dröjer med en sin ankomst men när hen väl kommer skapar oro och inte går att att integrera i kretsen. Victoria Folkesson gör författaren Kim klädd i avantgardets svarta. Som ovälkommen gäst med oklar identitet stör hen ordningen och skapar sprickor i familjemuren. Hen destabiliserar rutinerna och snart går skredet i de lösa förbindelser som heter familj och God Jul.

Carina M Johansson och Eric Ericson, Anna Bjelkerud och Fredrik Evers gör de gifta paren. Thomas Nystedt är farbror Harry med våld som hobby och förakt för sillmjölkar i andra generationen. En pensionerad väktare som vet vad han tycker ständigt på sin vakt.

Matti Ollikainen dekonstruerar några julsånger och sätter accent på "Tomtarnas julnatt".

Det är lätt att vara med på spelnoterna i den här föreställningen men dess brister är också tydliga. Där blir en obalans i spelet med något olyckliga konsekvenser. Thomas Nystedt är föreställningens nav som odräglig besserwisser och föraktfull iakttagare. Allt bekräftar hans cyniska livshållning och han bidar sin tid som manschauvinist med rätt att bära vapen. Det är en lysande gestaltning som bär upp stora delar av föreställningen. Nystedt smakar vällustigt på sina repliker och suger åt sig vår uppmärksamhet. Föreställningen hade behövt ge honom litet bättre motstånd. Som det nu blivit vilar spelet i Stafan Metz regi i alltför hög grad på denne sataniskt skicklige skådespelare som genom åren tagit för sig på scenen med stjärnklar auktoritet.

Där finns förvisso också annat att glädja sig åt i föreställningen. Främst Fredrik Evers tragikomiske neurotiker Birger som år efter år sätter upp sitt dockteater och hanterar det med en inlevelse som vänder ut och in på röst och aktion. Det blir en härlig scen som håller ända ut i sin extrema galenskap.

Dockteatern är tänkt som höjdpunkten. I Ayckbourns och regissörens bygge är barnen frånvarande på scenen men ständigt omtalade. Det är de förvuxna barnen, föräldrarna, som leker, petar och mekar med de inköpta leksakerna utan att klara av att stänga ljudet på de vrålande dockorna.

Ayckbourn har skapat ett mentalt inferno. Det blir en katastrof för styckets rollfigurer men en merry, merry Christmas för publiken. Allt talar för att de här fröjderna varar intill påska.