Så här är det. Den vite amerikanen Frank Bascombe, en antihjälte enligt baksidestexten, har blivit sextiosju år gammal, med livet svalnat till sparlåga, och han verkar rätt nöjd med detta. R ä t t nöjd är ett exakt uttryck. Till hans många insikter hör att människans plats ständigt är i gränsmarker, i alla fall berättar han om sin vardag så. Han är lite tveksam för det mesta, men inte av håglöshet. Han vill vara i fred med hustrun Sally, men är samtidigt motvilligt nyfiken på sin omvärld, i försök att tyda, inte dess tecken eller varsel, utan dess realiteter. Stämmer pusslet? Den eventuella ideologin, eller åtminstone goda viljan? Önsketänkandet? Det gör det inte. Det är denna ostämda existens vi alla har att röra oss i, på den väg som åt döden bär.
Är Frank anti mot hjälteskap, kanske detta beror på att världen inga hjältar behöver. Revolutioner – ta det lugnt, den här romanen, Richard Fords Kan jag vara Frank med dig? utgör ingen litterärt revolutionär situation – utförs av fotfolk, inte avantgarden. Alltså av de som driver omkring på stan medan chefsideologerna väsnas i talarstolar. Franks attityd är ungefär den som sociologen Johan Asplund en gång tillskrev deckarförfattaren Dashiell Hammett, den engagerade axelryckningens.
Och naturligtvis är han samme Frank Bascombe som i Fords tidigare populära, redan klassiska trilogi Sportjournalisten, Självständighetsdagen och Som landet ligger. Jag har bara läst den första, men föreställer mig att trogna läsare av hela sviten välkomnat den nya romanens avslutning, avrundning, ungefär som entusiastiska fans välkomnar en sen extraföreställning av pensionärerna i en tidigare populär rockgrupp. Dock går Kan jag vara Frank med dig? utmärkt att läsa för sig.
DEN BESTÅR AV fyra längre kapitel, eller noveller. Var historia är på sitt sätt avslutad. Men de hör ihop, inte bara för att de bärs av samma huvudpersons röst, utan också genom bakgrunden. Orkanen Sandy har dragit fram och sopat sönder delar av New Jersey, där Frank tidigare bott. Detta är huvudmotivet i den första episoden – som sagt i ett gränsland av många olika motiv – och den antydda bakgrunden i de tre andra. Huset Frank en gång bodde i har nu demolerats, som ett förflutet han inte riktigt bryr sig om. Fast kåkens nuvarande ägare tycker av någon anledning att han ska köra ut och kolla eländet.
”DOLDA BETYDELSER FINNS i stort sett inte”, säger huvudpersonen Dell i Richard Ford förra roman, den lysande Kanada. Jag vet inte om detta också är Frank Bascombes uppfattning, men uppenbart romanens. Franks bilfärd ut i New Jersey, med de snabbt hopade intrycken av en söndrat landskap, sammanfogade av Fords suveräna bruk av metaforer till ett slags saklig prosafilm, är ingen resa ut i intet, i ett symboliskt landskap, utan en del av existensens tillstånd i största allmänhet. Har man verkligen ett ansvar för ett hus som nu naturens makter jävlats med, bara för att man en gång själv bott där, och själv sålt det, som den mäklare man var? En möjligtvis moralisk, men ingen symbolisk fråga. Frank tvekar.
Främst vill han – eller rättare: berättelsen – undvika att kleta diverse godtyckliga tolkningar och strukturer och dolda budskap över det slumpmässiga. Fasta och konturskarpa livskurvor är något Frank heller inte tror på.
DESSUTOM HAR HUSETS nuvarande ägare ansiktslyft sig sen förra gången, vilket irriterar Frank som mer gillar den billigare varianten, att aldrig se sig i spegeln. Mannens omkonstruerade ansikte verkar absurt i en verklighet som själv ombesörjer förändringarna, utan att ta hänsyn till di svages åstundan att utveckla sin lekamen i mer idealistisk riktning. Själv känner sig Frank rätt oskyldig, om än ”inblandad i allting förfall och dystra framtid”. En av hans strategier är humorn, den tolerante cynikerns, stillsam och vardaglig nu när det sakta bär utför.
Som till exempel när han i en annan episod får besök av en färgad kvinna som tidigare bott i huset. Hon berättar en grym historia om rasskillnader och en familjs sönderfall; medan Frank försöker hålla tillbaka en plötsligt pinsamt pockande fis, samtidigt som han tycker han ständigt dabbar sig, i alla sina välmenande men slarviga inpass han misstänker kan misstolkas som uttryck för rasism. (Det finns sådana som satt bock i romanens kanter därför att ordet ”neger” förekommer, en absurd moralism, då konst inte är förpliktigad att producera rätta representativa versioner av verkligheten, eller förebildliga uttryckssätt). Tragiken och humorn förstärker och balanserar varandra. Som då Frank senare levererar en kudde till sin förra hustru Ann som fått Parkinson och bor på ett dyrt och glamoröst behandlingshem med påtagligt flummig agenda. Franks – Fords – ironi firar roliga triumfer. Att han till en början inte förstår att en ur personalen är en transperson placerar honom än stadigare bland fotfolket.
ALLTSÅ INTE BLAND dem som exponerar sin självrättfärdighet i ett litterärt skyltfönster. Frank är förvisso ingen orkeslös gubbe, men för ändå gammal för den typen symbolisk posering. Han söker inga invecklade betydelser – till skillnad mot exempelvis Ann som vill förklara sin sjukdom inte som en produkt av otur och gener, utan som slutresultatet av sin förre makes bristande kärlek till henne. Frank undviker osynliga budskap, han håller sig till det sedda och reella, som han försöker fixa en hjälplig karta över, så han inte går vilse sista biten.
HAN HAR SINA krämpor, och de kommer att bli flera. Han oroar sig för att han ska lukta illa. Han säger han inte minns den längesen döde sonen, men att han ständigt hör dennes röst. Kan jag vara Frank med dig? är en suveränt flytande, vemodigt leende ballad om värdighet.
