Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Richard Ford gör en stillsam resa tillbaka hem

Richard Ford skriver uppriktigt om sina föräldrar i boken Mellan dem. Det är en text att läsa med eftertanke, menar Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

PROSA
Richard Ford
Mellan dem – till minne av mina föräldrar
Brombergs
Översättning: Nille Lindgren
 

Richard Fords trettonde bok börjar med ett vackert och vardagligt minne. Det är 1951 eller möjligen 1952. Hans far, som är handelsresande, kommer hem från en vecka på vägarna med kreolska räkor och mexikanska tamales han köpt i Louisiana. Han ler och skrattar, är upprymd och älskvärd. Glad över att åter vara hemma hos sin fru och sitt enda barn.  

Det är en ljus och okomplicerad stund. Richard Ford skriver: ”Min mor står vid hans sida, lättad över att han är tillbaka. Hon är uppspelt, lycklig.” Och han konstaterar att livet omöjligen kan vara bättre. 

Mellan dem är en bok om minnen – om det som blir kvar efter att en människa gått bort. Hågkomster. Fragment. Bilder. Den består av två separata delar, två korta biografier, nedtecknade vid två olika tillfällen i Richard Fords liv. Den första, om hans far som dog av en hjärtattack 1960, är skriven i dag. Den andra, om modern, är nedtecknad några år efter att hon dog i cancer i början av åttiotalet. I boken följer de på varandra. Fadern först. Sen modern. 

Det är en stillsam och odramatisk bok. Fylld av värme och glädje, men också vemod och sorg. Richard Ford tecknar konturerna av ett vanligt, vardagligt liv i den amerikanska Södern vid nittonhundratalets mitt. Här finns inga trauman eller gåtor, inga dolda historier eller familjehemligheter. Nej, Richard Ford har inget att avslöja, inget stort att bearbeta. Hans föräldrar älskade honom. Han älskade dem. 

Mellan dem hade kunnat bli en bagatell, en minnesbok för de närmast sörjande. Men med Richard Fords svåröverträffade språkkänsla, fint fångad av Nille Lindgren, och hans mästerliga lyhördhet för detaljer lyfter den och blir något annat, något större. Detta är en allmängiltig betraktelse över livet, en stillsam existentiell thriller om de riktigt stora frågorna: kärleken och döden och om det omöjliga i att någonsin veta vad en annan människa tänker och känner, innerst inne.  

Här finns, när boken är som bäst, samma känsla som i den kritikerrosade romanen Kanada. Språket är rakt och enkelt. Gesterna små och ärliga. Detta är en text att läsa med eftertanke. 

Richard Ford drivs av en vilja att skriva fram sina föräldrar, sådana de var. Inte bara sådan de tedde sig inför honom, barnet. 

Han vet att det är en fåfäng dröm, en omöjlighet. Han vet att språket aldrig kan fånga en annan människa, sådan hon verkligen var. Men han vet också att det inte finns någon annan möjlighet. Tystnad och kärlek är varandras motsatser. 

Den franska filosofen Simone Weil sa en gång att uppmärksamhet är den ovanligaste och renaste formen av generositet. 
Jag kan inte tänka mig någon bättre etikett på Richard Fords bok om sina föräldrar än just detta citat. Han har skrivit en uppmärksam och ärlig text. Här finns inga försök att skönmåla eller lägga till rätta. Bara en äkta nyfikenhet och uppriktig förundran – en genuin uppmärksamhet. 
Ibland behöver konst inte vara mer än så. Det är vackert nog.