Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Enkel rekvisita. Biodlardräkter får symbolisera rymddräkterna som Gustafsson och Bolinder drar på sig inför resan till Mars. Bild: Kajsa Sperling.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Revyn klåda behöver mer sting

Revyn Klåda på Aftonstjärnan letar efter det som enar Göteborg. De hittar Kal och Adas sanna historia i en föreställning som kunde varit mer kittlande än den är.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Revy

Åsa Gustafsson, David Sperling Bolander
Klåda – en samtidsrevy för två
Teater Aftonstjärnan
Regi: Sören Larsson

Det är mycket som delar Göteborg, konstaterar David Sperling Bolander och Åsa Gustafsson i revyn Klåda på Aftonstjärnan: Håkan Hellström, Bruce Springsteen, fotbollslag och inte minst älven. Men vad enar staden?
Regissören Sören Larsson hade först tänkt sig att David Sperling Bolander och Åsa Gustafsson skulle spela Göteborgsvitsarnas ständiga huvudpersoner Kal å Ada. Så visar det sig att de faktiskt funnits, Karl Olsson och Ada Lindström gjorde revy i en lada i Kville.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det blir varken särskilt mycket ordvitsar eller Göteborgshumor. Det blir inte så mycket Kal å Ada heller, även om revyn nog verkar i deras anda. Klåda innehåller en enda Kal å Ada-vits.

Kal, som förlorat två fingrar i en arbetsplatsolycka, säger att “det goda de styrande i den här staden har gjort kan jag räkna på handens tre fingrar”. I en uppdaterad parafras säger Åsa Gustafsson att hon kan räkna det på handens ena finger, “ni kan själva räkna ut vilket”.

Mobbning i arbetslivet, ensamhet, flyktingpolitik och tiggeriförbud är ämnen som tas. Numren följer på varandra på ett naturligt sätt - det är en väl ihopsydd föreställning. De handlar mer om stillsam humor än gapflabb. En dans med ryggkliare i trä, Maria och Josef som försöker förklara för en tonårsstrulig Jesus hur han blev till. Med enkel rekvisita och scenografi gör man en dygd av nödvändigheten, till exempel när biodlardräkter får symbolisera rymddräkterna som Gustafsson och Bolinder drar på sig inför resan till Mars.

Kommer de då fram till något som enar Göteborgarna? Kanske finns svaret i monologen om att alla är olika: vissa gillar öl, andra vin, vissa gillar rött andra vitt, vi är olika och det är bara att acceptera.

En sketch om kommunikationssvårigheter och höga krav i arbetslivet blir misslyckad. Vad är det vi ska skratta åt när David tar på sig peruk, kisar med ögonen och pratar om mobbning på arbetsplatsen på kinesiska? Premissen är att ingen i lokalen kan kinesiska, och drar därmed upp en gräns för hur “olik” en göteborgare kan vara.

Risken med att vilja göra en föreställning som enar och inte gör någon illa berörd är att den inte heller berör någon. Klåda balanserar på den gränsen, tar tydlig ställning för medmänsklighet utan att på allvar peka på det som splittrar. Inledningens uppräkning av det som delar staden är saker som visserligen väcker känslor, men inte är något av det som delar oss på riktigt.