Litet ojämn är den Frida Röhls uppsättning på Folkteatern av Revisorn? fritt efter Gogols klassiker. Premiären hade en del skavanker i de inledande scenerna. Och efter paus gick spelet på tomgång ett tag. Som om man hämtade andan.
Men vi möter en ensemble som njuter av sina roller i en slapstick som sätter hela det lokala provinsmaskineriet i både psykisk och fysisk gungning inför ryktet om att revisorn kommer. Några svackor är det pris formen får betala när det snubblas över tigerfällen, fakturorna hopar sig och det skall räddas som räddas kan. Lite lika samma kan det bli.
Viktigare är att vi fått en föreställning som vänder blad i Folkteaterns mångåriga vällovliga verksamhet. Här kommer Röhl och dramaturgen Magnus Lindman med en radikal makeover av en pjäs om en annan tid och andra ämbetsverk men med gemensamma nämnare varhelst makt utövas och förluster räknas bort. Det har blivit ett generöst överdåd av infall, scenisk frenesi och ett självsvåldigt spel som jag inte sett på mycket länge på den här scenen. Scenografen Charlotta Nylunds komprimerade spellåda, hennes ryska stuk på mössorna och hipsterlook på uppkomlingen "Anders Svindell" i Anders Tolegårds gestaltning ger skeendet dess absurda accent. Det nya utanförskapet som det numera heter rymmer dråpliga möjligheter för de skrupelfria i alla klasser. Där skapas en frihet i spelet som samtliga på scenen har erövrat. Här imponerar Lena B Nilsson i huvudrollen som "Lena B Skrävel", en kommunalpolitisk krypare och rytare som går över alla gränser och borderlines. Yngve Dahlberg, hennes underhuggare "Yngve Jordgubbe" (med namnets -o- lätt uttalsförfinat till ett -å-) demonstrerar verkningsfullt sin välstretchade moraliska böjlighet och det är fascinerande att följa Evin Ahmad som "Evin Parayok", den klarsynta förloraren. Under hungerhallucinationer klagör hon villkoren för rik och för fattig i en central monolog om att vara kommen av pengar och av pengar gå.
Men vad är nu detta för en pjäs? Där sitter ett frågetecken i titeln Revisorn? Det är befogat. Är revisorn en inspektör av det yttre eller en demon i det inre? Magnus Lindman har bearbetat Gogols klassiker, en stryktålig samhälls- och sedeskomedi från 1836. I hans bearbetning och Röhls regi förläggs spelet till våra samtida erosionsprocesser, mutornas ekonomi och utsugningens orättvisa fördelningar. Det är det genomkorrumperade samhället som inte längre låter sig revideras som är föreställningens materiella bas. Och på den bygger man.
Uppsättningens triumf är att den lämnar rim och reson i handlingen för en gränslös satir där vi på gott humör tar del av alla värdens kollaps. Här sätts inte några bekväma gränser för publiken, de där som satir brukar vara noga med att hålla sig inom så att vi skall upptäcka maktens dumbommar och själva gå fria. Här spelar man i stället skjortan av både sig själva och oss andra.
Vi har anledning att vänta oss mycket gott av Folkteatern med dess nya konstnärliga ledare Frida Röhl. Hon har det temperament och den vilda humor som behövs i vårt eget Wadköping.