Vi går mot döden var vi går. När barn ställer frågor om detta faktum bli vuxna lätt förvirrade. Undvikande, glidande. Vilken tur att barnen har leken att hänge sig åt!
Barn kan leka allt, till och med begravningsentreprenör. Det är precis vad Ester och Claes gör i Världens bästa begravningar, som Ger Olde Monnikhof nu sätter upp på Teater Trixter. Volker Quandts pjäs bygger på Ulf Nilssons och Eva Erikssons bilderbok Alla döda små djur, från 2006.
Omsorgen om de döda börjar med en humla och slutar med en grävling. Ester skulle nog inte banga för en älg, om de bara hade hittat ett dött exemplar. Ester, på Trixter gestaltad av Annika Nordin, är den driftiga i den lilla barnaskaran. Ingvar Örners Claes är fegare, men ändå snar att hänga med på upptågen. Historiens tredje person, Esters lillebror Putte, den som ställer avgörande frågor, spelas också av Örner genom pjäsens finurliga upplägg.
Här är det nämligen de vuxna som berättar. De möts, många år senare, i minneslunden. Ger Olde Monnikhofs scenografi skapar en tydlig liten glänta. Så är han framför allt känd som scenograf, på Trixter och många andra scener. Världens bästa begravningar är hans regidebut.
I en intim cirkelkonstruktion sitter den yngre publiken på små färgglada fastskruvade pallar. Alla ser utan att behöva knuffas. I mitten finns ett bylte, så småningom avtäckt som den innehållsrika väska företaget Begravningar AB behöver.
Skådespelarna minns och återberättar barndomens lek. Överklivningarna Överenskommelsen ”nu leker vi att” är lika stark som outtalad. Därför är jag tveksam till Örners barnspråk när han spelar Putte. Kroppsspråket räcker bra för att lågstadiebarnen ska känna sig stora i jämförelse med den där lille plutten.
Annika Nordin och Ingvar Örner rör sig i fint samspel på den lilla arenascenen, alla blir lika delaktiga i det som sker. Här grävs och spikas inte bara små kors över alla döda små djur. Olika kulturers begravningsritualer praktiseras. Lite fågelkvitter och Björn Knutssons musik skänker den naturstämning som behövs.
Tempot ger oss tid att lyssna på de dikter Claes skriver till varje begravning. Örner läser med befriande enkelhet. I den raka och respektfulla andan kan vi också ta in beskedet att Putte är död. Och här, i lekens land, får en värdig begravning.
