Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rekonstruktionen – efter 25 års väntan

En göteborgsk dystopi med absurdistiska drag, skriver Kristina Lindquist om Malin Lindroths Rekonstruktörerna.

Läsning av dramatik

Rekonstruktörerna
Av Malin Lindroth
Regi: Nina Holst
Med: Jarl Lindahl, Isabela Duarte Nilsson, Kalle Westerdahl

Vad är egentligen teater? Frågan surrar i mitt huvud där jag sitter på Stadsmuseet och betraktar tre skådespelare i ett funkisrum som mest liknar en hörsal. Det här är nämligen ingen föreställning, det har de varit noga med. Det är en så kallad läsning av Malin Lindroths pjäs Rekonstruktörerna, och sådana brukar man inte få recensera. Men nu sitter jag här och undrar vad teater egentligen är – om inte detta?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är slående hur ledigt och självklart något så prosaiskt som en företagsrekonstruktion kan bjuda in till sceniskt sagoberättande; i lördags var det som bekant premiär för Gertrud Larssons Tidningshuset som Gud glömde på Stadsteatern. Nå, om det var en satirisk skröna med uppbyggligt slut är det här en ”göteborgsk dystopi” med tydligt absurdistiska drag. 

Dramatikern Malin Lindroth är också verksam som kulturskribent och var själv en av fordringsägarna när GP krisade. Anställda omfattades av den statliga lönegarantin, frilansarna fick vänta. Och denna väntan är ett slags tacksam urscen i den moderna teatertraditionen, med Samuel Becketts I väntan på Godot som ständig referenspunkt. Här sitter tre fordringsägare i ett väntrum där tiden både rusar och står still. 25 år har gått sedan rekonstruktionen inleddes och i denna nära framtid återstår bara spillror av ett samhälle där ”rekonstruktörerna” bara existerar som ett mytologiskt väsen och ett hopp som vissa bedyrar att de sett med egna ögon. 

Jarl Lindahl gör veteranen som var med från början, Isabela Duarte Nilsson den förbittrade dottern till en man som som gick under medan tidningen räddades, och Kalle Westerdahl ett slags oppositionell advokat för företaget som spottat ut honom. De läser från pärmar och explicit på scenanvisningar från regissören Nina Holst, men det bryter inte suggestionens kraft. 

En klassisk skolboksdefinition av vad som krävs för att skapa teater är ”en scen, en text och en skådespelare”. Men det gäller att inte glömma det kanske mest avgörande: En publik som längtar efter att spela med.  

 

Fotnot: Eftersom Rekonstruktörerna är inspirerad av Stampens rekonstruktion och Malin Lindroth skribent på GP Kultur, kommenteras föreställningen av Kristina Lindquist, kritiker på DN.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.