Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mikael Van Reis.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Reinfeldt hos psykoterapeuten

Det politiska språket besitter en mäktig förmåga att beröva en person hennes spontanitet och istället få henne att tala som ett program för välmodulerade visdomar. Det är inte nödvändigtvis en fråga om klossar och klyschor utan lika gärna en sorts habila "självklarheter".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det viktiga är att utstråla balanserat förnuft för att vinna politiskt förtroende. Av det skälet är det så trångt i centrum av svensk politik. De flesta vill stå där och inte förknippas med några farliga avvikelser, typ socialism eller nyliberalism. Förnuftet är mitten av allt.

Del två av Nyfiken på partiledaren blev en påminnelse om detta, men också om den nya konservatismens undertryckta känslovärld. Psykoterapeuten Poul Perris samtal med Fredrik Reinfeldt erinrade mig om en tentamen i skolämnet modererat förnuft. Det gällde att svara korrekt, men med en sorts mjukgjord emfas. Vi skulle möta statsministern som "en vanlig människa" och en sådan är enligt definitionen allvarlig och ansvarsfull. Så det blev ett samtal mer smittat av försiktighet än av esprit.

Fredrik Reinfeldt talar lite som en politisk förvaltningschef, men några tvärande inslag hördes ändå. En mild självironi – det gäller att vara vältränad om man skall klara åtta år med allianspolitiken. En gång ville Reinfeldt dessutom bli kabaretkomediant, men så återfördes han till den mer seriösa banan – elevrådsordförande, basketboll, värnpliktsråd, partipolitiken och till sist alltså statsministerposten. Tvivelsutan var det en formande process med en del frustrationer och försakelser för äldste sonen, men samtalet gled tämligen kvickt förbi hemmiljön liksom den frostiga upplevelsen att en gång bli satt i gammelmoderaternas kylskåp.

Samtalet dominerades av välpluggade svar. Begåvningar ser olika ut, barn skall bli sedda, respektera din härkomst, kärlek till friheten, att leva utan tvång, att skapa sammanhållning mellan både små och stora gemenskaper, att säkerställa ett samhälle som står ekonomiskt starkt, det finns något vida större än individen, vägen är viktigare än målet.

Självklarheter upptäcks vanligen genom att man vänder på utsagorna. Då förvandlas de till trivialiteter. Likväl skymtar här en taggigare samhällssyn. Politiken står för tekniska lösningar, individerna står själva för sina livsmål. Bor här en förklaring på bristen på temperament i samtalet? En sorts illusionslöshet? På tjugo år har de nya moderaterna gått varvet runt – från vresig gammelhöger till rusig nyliberalism till en socialt vadderad nykonservatism.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.