Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Regionteater väst | Välja säte

Regionteater väst imponerar med frågor om olydnad och civil dygd, anser Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Regionteater väst, Uddevalla

Välja säte och 12 andra sätt att förändra världen

Regi: Frida Röhl

Scenografi: Charlotta Nylund

I rollerna: Michael Engberg, Lisbeth Johansson, Jenny Nilsson, Johan Stavring och Lovisa Westerblom

Spelas t o m maj 2013

Regionteater Väst ger nu en härlig föreställning för ungdom, lärare och andra. Temat är frihet och förtryck, svin eller människa. Lärdomen blir att inget behöver vara som det är.

Välja säte och 12 andra sätt att förändra världen är titeln. Vi hälsas välkomna med Hej, Tjena, Tja ba och tillhörande kroppsspråk. Ett som minst sagt är tydligt. Det mesta blir mycket underhållande – och på största allvar. Här protesterar kroppar, blottas eller hämmas känslor, höjs röster, kvävs uttryck och testas vardagssolidaritet. Det är fullt ös utan att pedalen hänger sig. Ömsint och rått. Som Pussy Riot. Referenserna bakåt går till Thomas Hobbes, John Stuart Mill, Karl Marx, Milton Friedman, Jeanne d´Arc och Antigone.

Föreställningen börjar med att erinra om Rosa Parks, den färgade kvinnan i Alabama som 1955 satte sig ”fel” på bussen och vägrade resa sig för den vite mannen. Vi får se det i all dess provokativa enkelhet. Hon valde säte.

Jag har svårt att tänka mig ett undervisningsmaterial och en teaterupplevelse som bättre skulle kunna få lärare och elever att lägga korten på bordet och ställa frågor om olydnad som civil dygd.

Alla 13 situationerna är väl inte lika omistliga. Det blir någon pyspunka på vägen. Men det mesta är bättre än bra och man känner att här har fem skådespelare bestämt sig för att spela tillsammans och löpa linan ut. Jag blir varm om hjärtat av att se att de vågar det och att de inte fegar ut med den där inställsamheten gentemot publiken som bara är kamouflerat publikförakt. Här konfronterar spelet sin publik.

De fem är Michael Engberg, Lisbeth Johansson, Jenny Nilsson, Joan Stavring och Lovisa Westerblom. De skulle inte ha lyckats så väl utan Jan Kardells musik, Charlotta Nylunds funktionella scenografi och kostym och Bim Kings läckra stora ansiktsmasker som tvingar till eftertankar.

Men framför allt. Så här bra har det blivit för att där finns en ”deviser” i det kollektiva arbetet med dess improvisationer. Det vill säga en regissör som förstått, sett och befriat. Det är Frida Röhls signatur på föreställningen.

Hon hör till de mest spännande i den nya generationen. En som artikulerar sin konst med humor och starkt radikalt engagemang.