Britten Reginald Hill är en av mina absoluta författarfavoriter i den gren på deckarträdet som består av politiskt, bildat vitsiga och underfundigt dräpande texter. Och även om karaktären i så hög grad hör till den samtida kriminalromanen att han (för det är det alltid) nästan blivit en schablon, har jag hittills älskat hans odrägliga buffel till överintendent: Andy Dalziel, liksom samspelet mellan denne och hans närmaste kollega, den förfinade överkommissarien Peter Pascoe.
När nu den tjugonde romanen om detta radarpar har titeln Dalziels död så kan ni förstå att jag blir bekymrad. Ska Hill ta livet av sin antihjälte? Och kan Dalziel alls dö, utan att hans värld också stannar?
Och vid sidan av dessa bekymmer påverkades min läsning också av att jag bara dagarna innan jag fick boken i min hand, höll en lång svallande utläggning för en vad gäller deckare obildad kompis om hur utmärkt dubbelbottnade och humoristiska Reginald Hills romaner är.
Det var som om de där orden, allt gott jag sagt om Hill och om hur man ska läsa hans prosa, fullkomligt fick Dalziels död att kapsejsa. Först bara lite grann, när jag tvingades vara med om hur överintendenten hamnade i koma i dödens gränsland och hölls fast vid livet huvudsakligen av alla de människor i hans sjuksal som vägrade låta honom ge sig av, sen allt mer illa till mods.
För inte brukar väl Reginald Hills humor vara så här plump? Så liksom löjligt lyteskomisk, för att inte tala om mellanstadiepornografisk, på ett sånt där hö-hö-hö-"nu ska de knulla"-artat vis? Och vad har hänt med Hills gestaltningsförmåga. Här påstår han förvisso att den noble Peter Pascoe i Dalziels frånvaro axlar sin chefs anarkistiska attityd till regler och andra människor, samtidigt som han egentligen är på nervsammanbrottets gräns, men det är som om Hill glömt att en sån personlig transformation gör sig bättre om den inte skrivs läsaren på näsan.
Jag vill ändå tro att detta bara är ett olycksfall i arbetet, och inte en konsekvens av att Dalziel nästan hela boken igenom ligger i koma eller att mitt reklamartade anförande till Hills alla förtjänster plötsligt fick mig att läsa honom med betydligt strängare ögon. Och i så fall är det bara att utfärda en varning till alla andra Hillälskare: Hoppa över Dalziels död och upprepa hellre högtidsstunderna med nån av hans tidigare titlar.
