I havet utanför Rörö i Göteborgs norra skärgård ligger det minsprängda vraket efter den tyska ångaren s/s Hohenhörn. Fartyget sänktes i oktober 1944, under andra världskrigets slutskede, och vilar nu i Nordsjöns mörker – endast sällan besökt av tekniskt avancerade dykare som klarar djupet på cirka 50 meter. Vrakets gömda tillvaro är övertydligt symbolisk, utifrån dess roll i berättelsen om Finland och Förintelsen. Ett historiskt skeende som det officiella Finland har gjort allt för att dölja.
”Att upprätthålla myten om ett enigt Finland, oskyldigt till antisemitism, kräver ett aktivt upprätthållande av tystnad bland den finska allmänheten – en glömska som rigoröst understöds av finska historiker”, skriver professor John Sundholm i den nya antologin Finland’s Holocaust: Silences of History (ungefär Finlands förintelse: Historiens tystnader). En bok som förändrar den nordiska historieskrivningen. Dessutom är den inte skriven på finska, utan på engelska och utgiven av ett förlag med högsta vetenskapliga anseende (Palgrave Macmillan). Det är också en stor nyhet eftersom det signalerar att denna finländska forskning, till skillnad från mycken tidigare, vill synas även internationellt.
Kort sagt: Detta är den modigaste bok jag någonsin läst. Mycket riktigt förefaller det också som den finländska offentligheten aktivt vill begrava Finland’s Holocaust i tystnad. Mediebevakningen i Finland kan bäst beskrivas som minimal, detta är kunskap som ska förhindras från att nå det finländska folket.
Finland’s Holocaust är rafflande skriven och överraskar ständigt med fascinerande nya perspektiv. Boken begraver definitivt årtionden av finländska försök att – politiserat och medvetet – fjärma både antisemitism i allmänhet och Förintelsen i synnerhet från Finland. Bakgrunden är att Finlands långa allians med Nazityskland under andra världskrigets avgörande år 1941-1944. Den finländska krigföringen präglades (liksom den nazityska) av rasistisk och mordisk lebensraum-ideologi, när ett nytt Storfinland (Suur-Suomi) skulle skapas, med gräns vid Uralbergen. I de finländska koncentrationslägren gick tusentals oskyldiga civila under i framtvingad massdöd – många av dem små barn. Men denna rasistiska mordiskhet drabbade främst ryska etniciteter. Därmed utgör Finland’s Holocaust nödvändig komplettering av den finländska historien. Boken är ett blivande standardverk för var och en med intresse för Förintelsen i Norden, men också deprimerande läsning om hur nationalistisk politisering har fått förfalska historieskrivningen.
I Finland ”har historiker haft en privilegierad position som nationsbyggare med nära band till den politiska eliten”, skriver Sundholm. Motprestationen bestod i desinformation. Om sanningen och de nationella intressena kolliderade så var det historikerns plikt att ”tänja på fakta”, fastslog den finländska historikerkårens nestor Arvi Korhonen (1890-1967). Enligt denna princip betraktas även idag internationell forskning kring Förintelsen med misstänksamhet i Finland.
Hårdast kritik ger Finland’s Holocaust det nutida Finlands kanske mest välkände historiker, professor Henrik Meinander vid Helsingfors universitet. Meinander anser att ”den här Förintelsen” tagit allt för stor plats i det europeiska kollektiva medvetandet. Exempelvis ett finländskt Förintelsecentrum vore därför ”ett dåligt skämt” syftande till en beklaglig ”förintelsefiering” av andra världskriget. En sådan utställning skulle enbart rikta sig till ”tonåringar och amerikanska turister”, citerar boken Meinander. Enligt Simo Muir och Hana Worthen representerar Meinander ”djupare attityder vida förekommande i det finska samhället”. I den finska akademiska historiska litteraturen är hänvisningarna till antisemitism i bästa fall marginell – eller helt enkelt förnekad. Många finländska forskare påstår att mellankrigstidens antisemitism aldrig nådde Finland, skriver historikern Ilona Salomaa. Sanningen är att Finland inte förmådde, mer än andra euroepiska nationer, att undvika ”det antisemitiska bakgrundsbruset”, enligt en känd formulering av historikern Karin Kvist Geverts.
Den finländska nationella identiteten konstruerades – liksom de flesta andra nationalismer – under 1800-talet. Det finländska ljuset stod mot österns mörker, eller som den finske poeten Uuno Kailas skrev:
Grymt ligger gränslandet
Framför mig Asien, östern
Likt en väktare, på vakt, står jag –
Bakom mig Europa, västern.
Denna finländska nationalism drömde om ett Stor-Finland, ett vidsträckt rike bort mot Uralbergen som skulle samla finnarnas ”brödrafolk”; ett projekt som på 1900-talet skulle ingå partnerskap med det nazityska. Men tanken innehöll exkluderingar, bland annat judarna. Inspirerad av ryska pogromer lanserades en finländsk antijudisk kampanj 1882. Irritationen gällde att judar fick äga land i Finland samt gick i finländska skolor. De finländska judarna borde i stället kastas ut ur landet, eftersom de underblåste liberalism och kosmopolitism. ”Judarna var parasiter, ’maskar’, som hotade den homogena finska identiteten”, skriver Salomaa. Sexton judiska familjer utvisades, efter beslut av finländska senaten.
Judehatet fortsatte in i 1900-talet och manifesterades av den mäktiga finska fascismen – Lappo-rörelsen – i början av 1930-talet, som såg sin antisemitism som kamp mellan ”mellan Gud och Satan, mellan vit och röd”. Ondskans representant specificerades som en ”diktator-jude”. Den blivande presidenten Urho Kekkonen påpekade 1932 att ”beblanda dig aldrig med en jude, om du kan vara tillsammans med kristna”.
Den tyska nazismen kritiserades i finländsk 1930-talsdebatt, men samtidigt blomstrade det kulturella utbytet mellan Finland och Nazityskland. Av särskild vikt angående den finska antisemitismen var det usla förhållandet till Sovjetunionen, vars bolsjevism förknippades med judiskhet. 1939 anföll Sovjetunionen det lilla neutrala Finland under ”ärans vinter” – Vinterkriget – och 1940 tvingades finländarna till en förnedrande fred. Våren därefter allierade sig Finland med Nazityskland inför Operation Barbarossa. ”En tysk seger är klar två veckor efter inmarschen. Det är ej tvivel om att Finland kan bära det äventyret”, sade den finländske generalen Paavo Talvela ett par månader innan det tysk-finska anfallet inleddes sommaren 1941. Samtidigt startade Förintelsen, utrotningen av Europas judar.
Den mest framträdande historikern i Finland angående den nya forskningen om landets förhållande till Förintelsen är Oula Silvennoinen, som disputerade på en avhandling om mordkommandot Einsatzkommando Finnland, ett samarbete mellan den finländska statspolisen Valpo och nazityska Reichssicherheitshauptamt. Enhetens uppgift var att mörda rasliga och politiska ”fiender” till Finland och Nazityskland på norra östfronten, det vill säga judar och kommunister. Nyheten om detta 2008 ställde Finlands deltagande i Förintelsen i helt nytt ljus och införlivade landet i synen på judemorden som ett europeiskt – snarare än specifikt nazityskt – projekt. I den nya boken sätter Silvennoinen strålkastarljuset på den finska statspolisen, som beskrivs som ”indränkt i antisemitism” eftersom ”judarna ansågs utgöra ett avgörande inflytande på bolsjevikregimen”. Redan under 1930-talet hade statspolisen utvecklat ”täta professionella och personliga band till den nazistiska säkerhetspolisens maskineri”, skriver Silvennoinen.
Vi kommer då slutligen till fartyget s/s Hohenhörn, som en kylig novembermorgon 1942 lämnade Helsingfors hamn. Ombord fanns 27 civila utlänningar, vilka Finland beslutat deportera till Nazityskland. Åtta av dem var judar. Den yngsta av de deporterade var knappt två år gammal och enbart en av dessa judar skulle överleva kriget. Totalt deporterade Finland tolv judar till tyskarna 1941-1942. Det finns emellertid inga bevis angående finländska planer att överlämna landets egna 2000 judiska medborgare till Tyskland. Däremot ansågs samtliga judar i Finland – såväl utländska som finländska – vara obehagliga säkerhetsrisker. Silvennoinens skriver att “genom sin medverkan i det nazistiska ideologiska utrotningskriget mot Sovjetunionen, bidrog finska myndigheter till raskriget mot judarna”. Hans slutsats är inte mindre dramatisk:
Finland kan inte klassificeras som enbart en åskådare till Förintelsen.
