Hetsteater var en vanligt förekommande underhållningsform i tyskspråkiga Europa under 1700-talet. Berlin hade en egen Hetzgarten under Fredrik I, ytterligare en fanns i Königsberg och även Wien hade något senare privata hetsteatrar. Inspirationen kom från romarriket och tanken var att kopplingen till antikens historia skulle ge glans åt Preussens första kung. Inför stor publik möttes djur som oxar, lejon, pantrar och björnar i kamp till döden.
I Steve Sem-Sandbergs nya roman ”W.” förekommer en hetsteater, men en kringresande och folklig variant. Dess största djur är en eländigt utsvulten rävhona, hon förväntas jaga en vanlig sork och amfiteatern är förbytt i ett flyttbart litet hus. Nöjet är lika blodigt men betydligt mindre flärdfullt. Det verkar emblematiskt för Sem-Sandbergs roman. Med ”W.” uppehåller han sig vid historiens undanskuffade och lägsta.
LÄS MER:"När jag sover kan det bli ett otroligt flöde av ord"
Berättelsen utgår från Georg Büchners (1813-1837) oavslutade men flitigt spelade pjäs ”Woyzeck” samt det verkliga rättsfall som låg till grund för pjäsen. 1821 mördade den 41-årige före detta soldaten Johann Christian Woyzeck kirurgänkan Johanna Woost i Leipzig.
Den följande rättsprocessen kom att koncentreras kring frågan om Woyzecks tillräknelighet. Sem-Sandbergs roman kretsar snarare om frågan kring fri vilja. Hur mycket i ett liv bestäms av den tid och de omständigheter vi föds in i? I ”W.” liknar Woyzecks livsbana det hetsade djurets.
Romanen börjar efter mordet. Woyzeck redovisar sin livshistoria för förhörsledaren hovrådet Clarus. Fattig och tidigt föräldralös går han i lära som perukmakare innan han påbörjar ett kringflackande liv och något decennium som soldat, först i den holländska och sedan i den svenska armén.
Vem är Woyzeck i dag och vill jag verkligen ha medkänsla med honom?
Det är sällan det kommer till strid. Istället ägnas mycket tid åt reträtter i nordlig kyla som skördar en mängd liv. Woyzecks galenskap blir här osynlig, den sammanfaller med världens. ”Är detta gränslösa ständigt pågående oförstånd världens grundläggande ordning?” skriver Sem-Sandberg. Samtidigt låter han den framtida knivmördaren ägna oroande mycket tid åt att tälja. Uthungrad och skrämd sticker han ner en sergeant i den egna armén.
Militärkarriären misslyckas Woyzeck, liksom allt annat. Där mordet på Johanna Woost genom historien ofta setts som en yttring av svartsjuka har det hos Sem-Sandberg snarast sin grund i skam. Det är den överallt ratades hämnd på världen. Redan med första kärleken gör sig Woyzeck till åtlöje. Han bygger en otäck påfågel av trä åt kvinnan han vill uppvakta och själva kärlekshandlingen tar död på hennes intresse. Den är för underlig, Woyzeck döms ut som sjuk.
Sem-Sandberg håller sig nära sin huvudperson men aktar sig noga för att lägga ett modernt raster över hans inre, prefreudianska liv. Woyzeck tror att orsaken till hans plågor är att han förföljs av demoner och frimurare. Det vore lätt att tala om psykos och vanföreställningar men också onödigt snävt, livets allmänna orättvisa låter å andra sidan alltför slött generaliserande. Förhörsledaren lutar åt konstitutionella faktorer, Sem-Sandberg behåller tvetydigheten in till den sista magnifika meningen.
”W.” är en roman som kräver mycket av sin läsare: att hon solidariserar sig med den förvirrade och förnedrade våldsverkaren Woyzeck, att hon tar sig an berättelsen enligt hans snåriga logik. Prosan är genomgående oantastlig, stundtals mycket vacker och färgad av den tid berättelsen utspelar sig i. Ord som beläte, anfäktelse och kved påminner om hur fattig mycket av vår samtida litteratur är med sin tillkämpade talspråklighet. Beskrivningar som ”Den beniga munnen är en strut av hån” manar till en bildspråkets återkomst.
LÄS MER:Recension: "Björnkvinnan" – Karolina Ramqvist
Som alla historiska romaner av värde genljuder ”W.” mot vår tid. Det gör den lågmält och subtilt. När jag har läst klart är det främst teatern med den hopplösa räven som förföljer mig, trots att boken skildrar flera ohyggliga mord och Woyzeck själv schavotteras som avslut.
Hetsteatern verkar som en varning, en oroande bild av vår tid, dess individualism och konkurrens. Också smutsen och misären i det tidiga 1800-talets Leipzig är alltför nära. Vem är Woyzeck i dag och vill jag verkligen ha medkänsla med honom? ”W.” är en etiskt uppfordrande roman, full av sakligt patos. Dess stundtals svårsmälta allvar är något att vara tacksam över.
