Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Recension: ”Vidare och vidare” av Lev Rubinstein

Lev Rubinstein är en av de stora ryska konceptuella poeterna och är fortfarande aktiv. I dagens repressiva klimat har han till och med tvingats att bli politisk. Fredrik Nyberg har läst samlingsvolymen ”Vidare och vidare”, som ges ut av Ersatz.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi

Lev Rubinstein

Vidare och vidare

Redaktör: Dimitri Plax

Översättning: Lars Kleberg, Johan Öberg, Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz

Första gången jag stötte på Lev Rubinsteins ”text” var i Hans Björkegrens antologi ”Oktoberlegendernas land” som, när den kom ut 1991, var en slags summering av de senaste tjugofem årens ”mer eller mindre underjordiska” ryska poesi. Och redan i detta tidiga möte med Rubinsteins skrivande började texten liksom levitera inför mig.

I den kortfattade författarbiografin som avslutar boken skrev Björkegren att Rubinsteins dikter ”inte är poesi i vanlig mening”. Och jag tänker att genrebeteckningen ”texter”, som används som paratextuell markör för den nya generösa samlingsvolymen ”Vidare och vidare”, har med detta svårbestämbara och av rörelse- och förvandlingskonst präglade modus att göra.

Det är bland annat denna genremässiga frihetlighet i kombination med en samtidig formell stränghet som gör Rubinsteins textinstallationer unika. Det enskilda oftast korta textstycket skrevs ursprungligen på kartotekskort (125 x 75 mm) av den som bibliotekarie verksamma författaren. Dessa i grunden både porösa och rytmiska enheter ordnas sedan i längre numrerade serier som uppvisar såväl episodiska som sammanlänkade kvalitéer. Att sedan också uppläsningen, det muntliga framförandet av texten, hela tiden varit central i Rubinsteins praktik blir ytterligare bara en signal om dess konsekventa mångformighet.

LÄS MER: Recension: ”Livsrymd” av Galina Rymbu

Lev Rubinsteins oppositionella position har av tvång och över tid förändrats.

Lev Rubinsteins oppositionella position har av tvång och över tid förändrats. Om han som konceptuell poet – den roll vi i första hand möter honom i ”Vidare och vidare” – tidigare ofta vände Sovjetmakten ryggen har han under senare år, i form av de ”dagsedlar” han löpande publicerar på Facebook på ett mer direkt vis och i ett sarkastiskt tonläge, kommit att kritisera makten och Putin.

Urvalet i ”Vidare och vidare” är kronologiskt ordnat och sträcker sig från 1974 fram till 2008. Sammantaget ger de 14 texterna en god bild av Rubinsteins praktik som har och går att beskriva på en räcka olika vis. Många av texterna arbetar med repetitiva moment, där den enskilda sekvensen – det enskilda kortet – inleds på likartade sätt. Men i det seriella mönstret är förändringen lika viktig. Liksom den experimentella och minimalistiska musiken med namn som John Cage och Terry Riley, som Rubinstein ofta kopplas samman med, skapar strukturen emellanåt drömtillstånd, men de frekventa avbrotten, pauserna, metamorfoserna kastar strax läsaren ut ur drömmen: ”Sedan vaknade jag …” som det står vid ett par tillfällen i texten ”Från torsdag till fredag”.

Volymen ”Vidare och vidare” bär på de flesta av den höga ambitionens kännetecken. Översättarna – Lars Kleberg, Johan Öberg och Kajsa Öberg Lindsten – torde vara de för uppdraget mest lämpade. Detta tillsammans med Dimitri Plaxs redaktörsarbete och avslutande dialog med Rubinstein, samt utformningen av den fysiska bokvolymen, gör Rubinsteins av ambivalens präglade författarskap rättvisa.

Texterna lockar läsaren gång på gång mycket nära avgrundens rand och ibland blir närvaron av dessa existentiella bråddjup uppenbara. I ”Mor var rar” står det exempelvis: ”Jag hade ingen syster, bara en bror” och som läsare börjar man omgående ställa sig frågor om broderns från- eller närvaro. I andra fall famlar man omkring farligt nära kanten utan att ens märka det.

Precis som kartoteket får biblioteksbesökaren att börja springa omkring bland hyllorna och leta får texterna i ”Vidare och vidare” läsaren att börja söka.

LÄS MER: I framtiden kommer vi att sakna den blå himlen

Hos Rubinstein är kontext allt och likt de kondenserade upplysningarna på kartotekskortet pekar Rubinsteins texter vidare (och vidare), bort mot ett annat och i de allra flesta fall mycket större material, de pekar mot annan litteratur, mot Pusjkin, mot historiska händelser, men också mot vardagen och den samtida sovjet-ryska verkligheten.

Precis som kartoteket får biblioteksbesökaren att börja springa omkring bland hyllorna och leta får texterna i ”Vidare och vidare” läsaren att börja söka. Och ibland hittar man det åsyftade, men lika ofta hittar man något annat. Detta är en outsinligt spännande läsupplevelse.

LÄS MER: Recension: ”Avgrunden av ljus – Poesi 1962-2016” av Lars Norén”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.