Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Barack Obama var president mellan januari 2009 och januari 2017. Bild: Lynne Sladky

Recension: "Vi hade makten i åtta år" – Ta-Nehisi Coates

Mattias Hagberg läser en samling angelägna texter om USA under och efter Barack Obama.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Ta-Nehisi Coates

Vi hade makten i åtta år

Norstedts

Översättning: Eva Åsefeldt

Ta-Nehisi Coates tillhör numera den exklusiva skara amerikanska författare och skribenter som når långt utanför landets gränser och säljer i stora upplagor, trots att hans stil och ämnesval är allt annat än lätta. Hans andra bok, ”Mellan världen och mig” från 2015, måste redan räknas som en modern klassiker.

LÄS MER: Knivskarpt om rasismens USA

”We were eight years in power”, som nu finns på svenska i följsam översättning av Eva Åsefeldt, är en samling texter från Obamaåren som tidigare publicerats i tidskriften The Atlantic. Boken rymmer åtta essäer, en från varje år som Barack Obama satt i Vita huset, samt ytterligare en skriven efter Donald Trumps valseger. Alla har de försetts med en nyskriven introduktion, där Ta-Nehisi Coates reflekterar fritt över sina ämnesval och sitt skrivande.

Ta-Nehisi Coates.. Bild: Nina Subin

Samlingen kan betraktas som en dubbel resa. Dels följer den Ta-Nehisi Coates personliga stämningsläge inför den politiska utvecklingen i landet; från en hoppfull och närmast naiv glädje när Barack Obama trädde in på scenen, till en dyster och mörk bitterhet när den vita reaktionen, personifierad av Donald Trump, kom. Dels tecknar den Ta-Nehisi Coates personliga utveckling som skribent. Från de första trevande försöken 2007 till de mer självsäkra texterna mot slutet av perioden.

Är det något som det vita USA fruktar mer än svarta gangsters och svarta upplopp, så är det svarta människor som tar plats i samhällets centrum.

”Vi hade makten i åtta år” binds samman av en grundläggande tes: Barack Obamas hudfärg, bara det faktum att han var en svart man, förändrade något i USA. Presidenten och hans familj var en levande annonskampanj för hur enkelt svarta människor kan integreras i den amerikanska kulturens, politikens och mytologins harmlösa mittfåra. Bara genom att finnas till förflyttade familjen Obama fokus i det offentliga samtalet. Det svarta USA blev synligt, i all sin bredd.

Men, detta var också själva problemet, påpekar Ta-Nehisi Coates. Är det något som det vita USA fruktar mer än svarta gangsters och svarta upplopp, så är det svarta människor som tar plats i samhällets centrum. De påminner, bara genom sin blotta närvaro, om de fruktansvärda brott som byggt landet; om tortyren, våldtäkterna och lynchningarna, men också om det faktum att USA aldrig lyckats göra upp med sitt förflutna.

Samlingens längsta och viktigaste text är utan tvekan ”Till skadeståndets försvar”. Den fick enorm uppmärksamhet när den publicerades i The Atlantic 2014, och den finns sedan tidigare översatt till svenska. Här får den en extra tyngd av sammanhanget.

Essän är en väl underbyggd argumentation för att det vita USA måste kompensera det svarta USA för allt lidande det åsamkat. Ta-Nehisi Coates beskriver hur det amerikanska samhället konsekvent har hållit tillbaka sin svarta befolkning långt in i samtiden. Han pekar, till exempel, på att svarta amerikaner har haft mycket svårare än andra amerikaner att få tillgång till statliga lån eller breda välfärdsprogram. Ta bara ett sånt enkelt exempel som att afroamerikaner avskildes från de omfattande satsningarna under New Deal-eran.

LÄS MER: Iliadens hederskultur genomsyrar dagens män med makt

Resultatet var, och är, fattigdom.

Men, invänder vissa, skulle inte en omfattande skadeståndsprocess skapa nya motsättningar? Jo, självklart, säger Ta-Nehisi Coates, men inte fler än de som redan finns.

I det svaret finns kärnan i allt som Ta-Nehisi Coates skrivit. Oförtröttligt fortsätter han att peta i det amerikanska samhällets variga sår. Det han skriver är inte nytt – otaliga författare, journalister och akademiker har påpekat allt tidigare – men ingen annan gör det med samma personliga närvaro som han. Det finns en hetta i hans anslag, en nerv som gör att han lyckas få liv i frågorna på nytt. Toni Morisson har kallat honom för en nutida James Baldwin. Det ligger mycket i det.