Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Finlandssvenska författaren Monika Fagerholm romandebuterade med "Underbara kvinnor vid vatten" år 1994 och har sedan dess blivit en inflytelserik och prisbelönt författare. Hon driver också en skrivarskola. Bild: Lars Pehrson / SvD / TT

Recension: "Vem dödade bambi?" – Monika Fagerholm

I sin nya roman framkallar Monika Fagerholm det mörker som kan stiga ur den mest bemedlade och belevade finska villastad. Ingrid Bosseldal återvänder till ett litterärt universum där idyllen möter det svårgripbara hotet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Monika Fagerholm

Vem dödade bambi?

Albert Bonniers

Det tar inte mer än några sidor, kanske bara några rader, sedan är jag redo att svära Monika Fagerholms nya roman, ”Vem dödade bambi?” (titeln lånad från en låt av Sex Pistols), min trohet. Det är naturligtvis inte min uppgift som kritiker och i ärlighetens namn, när jag läst till punkt skulle jag visst det kunna peka ut skeenden i romanen som arrangerats för att sedan överges. Det finns också personer och teman som jag med glädje sett att författaren hållit fast vid längre. Men … som så ofta i Monika Fagerholms författarskap, det må finnas skönhetsfläckar, men under läsningen blir de både gyttjiga och nödvändiga språkliga språng.

Så alltså: efter bara några sidor är jag där. En dov ton slås an, ljuder och skapar ett rum för läsningen, ungefär som ”Laura Palmer's theme” i teveserien ”Twin Peaks”. Eller, för den delen, ledmotivets insisterande synthesizer i Netflix-serien ”Stranger things”. Så har också romanens första del fått titeln ”Bultande kaninhjärta (Emmys oro)”. En sammansättning av idyll och svårgripbart hot som är typiskt för det Fagerholmska litterära universumet, den här gången placerat i en belevad och bemedlad villastad strax utanför Helsingfors.

Här dör oskulden samtidigt som leken övergår i allvar och både mödrar och fäder liksom löses upp eller försvinner ut i marginalerna och lämnar de ännu inte vuxna därhän. Underbara mödrar med storslagna drömmar och dålig markkontakt. Nästan utsuddade, men ibland också farliga och förödande fäder, smitare, otrogna hundar. Ingen, tror jag, kan vara så djupt allvarlig som Fagerholm och samtidigt så lekfull. I "Vem dödade bambi?" skiljer dunkla men skira passager i romangestalternas tillvaro lust från olust, beroende från oberoende.

I centrum står Gusten Grippe, en oskyldigförklarad (frikänd) ung våldtäktsman, som rids av både skuld och olycklig kärlek men ingenstans får ro, ingenstans får ta på sig sitt brott. Vid hans sida, fram till den gängvåldtäkt som skakar villastaden, finns Nathan Häggert, då, när allt går över styr, galen av sårad manlighet och krossat hjärta.

Nej jag vet, det låter inte lekfullt. Det är snarare ren och skär vrede och, för att låna ett uttryck från den finlandssvenska kritikern Pia Ingström, framfört med ett fruktansvärt allvar. Leken är på ett annat plan, i språket, i det lustfyllda namngivandet, de cirkulära rörelserna mellan olika tidsplan och händelser som återkommer, och (mer i den här romanen än tidigare) i karikatyrerna. Med ett snett flin låter texten plötsligt läsaren förstå att bilden av en viss person kan vara både lite uppblåst och filad på – av personen själv. Men här finns också ömheten, den som låter bästa väninnan, trots allt, lägga sitt tunga huvud till rätta i ens knä.

Många av Fagerholms romaner är präglade av en tid eller brytningen mellan en tid och en annan. I villastaden är det 2000-tal, med allt vad det betyder av tystnad klasskamp, nyliberala tankesmedjor, bloggkarriärer och människor som är sina egna varumärken. I några av romanens vänskapspar står ekonomiska ambitioner mot konstnärliga. Den nya tiden löser konflikten med ett nytt slagord: entreprenörskap och likt en orm i paradiset sticker återkommande Cosmo Brant (”An entrepreneur at heart”) fram sin nuna. En skärva bland skärvor, komplex och bekant. Fagerholm jämnar ingen enskild vid marken, men låter vreden välva sig över den burgna villastaden och dess förmåga att förvränga allt det som där sker.